kanske lyckligtvis läckerbitarna icke äro så stora. Hos oss i Sverige är det blott en och annan, som gör sig besvär. För att anses som riktigt fina böra de väl också — importeras. Till antalet äro äggen i de orubbade kullarna vanligtvis fyra. De ligga med de spetsiga smaländarna mot hvarandra, och man kan mycket lätt gå förbi eller öfver dem, utan att de observeras, ty de ha denna skyddande färgförklädnad, som gör, att de blott föga sticka af emot omgifningarna. — Varder första kullen borttagen och lilla frun tvingas att frambringa en ny, kan det hända, att antalet inskränkes till tre, för att stanna vid två, om en ny plundring förekommer. Honan rufvar ensam, och hanen tyckes då ta till uppgift att förströ henne genom allehanda gymnastiska luftlekar och sportöfningar. På sina trubbiga, spritiga vingar tumlar han smidigt omkring i luften samt svänger och voltigerar, så att det snärper om stjärten, allt under det han käckt och liksom utmanande skriker sitt ki-wick ki-wick. Kråkorna äro hans lifsfiender, ity att de gärna röfva bort äggen, när de komma åt. Uppenbarar sig en slik röfvare i närheten, blir det därför stor uppståndelse i viplägret. Då mobiliseras krigsmakten och skrider genast till anfall. Så tappert är försvaret, att angriparna i regel tvingas till återtåg, höljda af skam och nesa. När de små komma fram, blir det för föräldrarna en arbetets tid, ty ungherrskapet är matfriskt och fordrande. Men så småningom tagas de med ut i sankmarkerna och instrueras på lämpligt sätt i skaffning. Ha de väl lärt sig att flaxa omkring på sina späda vingar och att skilja en snigel från en sten få de själfva sörja för sitt uppehälle. Då anser pappa att hans plikt som familjefar är fylld och beger sig ut på något slags ferieresa på egen hand. Det är, som om han för någon tid kände ett behof af hvila efter familjelifvets omsorger och besvärligheter. Litet längre fram på sommaren sluta sig en hel mängd familjer tillsammans och beresa hafs- och sjökusterna. Men knappt har den första