frostnatten strött silfver på gräsmattor och skogsmossa, förrän flockarna lyfta och gladeligen sträcka i väg söder ut. * I vårt land synes vipan vara i aftagande, beroende — som ofvan antyddes — på att sankmarkerna allt mera utdikas. Emellertid är hon ännu just icke sällsynt. Allt ifrån Skånes strandängder finner man henne tämligen allmänt, på passande lokaler, upp till Dalälfven, men mera sällsynt ofvanför detta vattendrag ända upp i Jämtland och i Västernorrlands län. I Norge går hon då och då upp till Tromsö, i Danmark är hon allmän, och i Finland finnes hon till Brahestad. Egendomligt nog lärer hon hvarje höst besöka Island och Färöarna. * De provinsiella namnen på denna fågel äro talrika. Hon kallas bl. a. kovipa, tivipa, vassvipa, hornvipa (Västerg.), mosavipa (Närke), samt bläcke (Gottl.). På norska heter hon vibe och myrvipo; färöingarna kalla henne med svenska namnet vipa och isländarna vepja eller isa-kråka. Finska namnet är omöjligt — det är töyhtöhygppä och bör tydligen ej användas i hvardagslag eller när dagarna äro korta. *

Dubbelbeckasinen.

(Fig. 46; tafla VIII.) När vårkvällarnas skymning fällt sitt silfverne flor öfver mader, kärrkanter och skogsdungar, kan man ibland få se en brunspräcklig, långnäbbad fågel gravitetiskt klifva omkring mellan tufvorna och den spirande vattenklöfvern på halfhöga vadareben, ifrigt stickande med sin långa, rörlika näbb i gyttjan. Detta gör han naturligtvis icke för roskull. Han superar! Ju tätare skuggorna