falla, dess ifrigare blir han. Att han ej kan se något — åtminstone om han har på vanligt normalt vis inrättade ögon — är tämligen visst, men det behöfver han icke heller. Ty det behändiga instrument, han fått att rota i slam och gyttja med, är så känsligt, att han kan undvara ögonen. Och hvad skulle de egentligen gagna honom till vid ett sådant mörksens fiske, som han bedrifver. Kommer en sådan där klifvare oförhappandes allt för nära inpå en eventuell iakttagare eller varder han eljest på något sätt skrämd, så lyfter han plötsligt och flyr med låg och jämn flykt tätt öfver marken samt försvinner i dunklet, allt under det han låter höra ett svagt 'bräd bräd'. Emellertid om man gått ut för att studera, behöfver man visst icke ge upp gärdet för denna desertering; ty det kan mycket väl hända, att en andra, en tredje, till och med en fjärde dylik fiskare kommer till synes. De slå sig nämligen gärna tillsammans, då det gäller att supera — däri liknande skapelsens krona, genus maskulinum. Dessa fåglar äro dubbelbeckasiner, syskonbarn — eller så omkring — till morkullan. Om vintrarna dväljas de på andra sidan Medelhafvet, ja gärna på andra sidan kräftans vändkrets. Och detta af helt naturliga skäl. Norra Afrika erbjuder nämligen icke några lokaliteter så tillskapade, att en rättskaffens vadare med förkärlek uppsöker dem, ty Sahara är, som alla veta, svårt vattenfattig. Kommer man däremot ned till det stora, långgrunda sötvattensbäckenet Tsad, är det redan etwas anders. Och så de stora Centralafrikanska floderna sedan! I deras bottenslam finnes oändligt mycket matnyttigt, som krälar, kryper, sprattlar och spritter, och ej oäfvet skulle vara att för alltid stanna kvar i dessa tropiska eller subtropiska ängder. Men hur det är, så har man — fastän man bara är en dubbelbeckasin — inom sitt lilla bröst en känsla, som heter kärlek till fosterbygden. Den har det ej lyckats någon