fåglarna riktiga konserter, som äro nöjsamma nog att se och höra. Då det mörknar, samlas en hel mängd hanar på någon tufvig äng, där de omedelbart börja sina bardalekar. De breda ut stjärten, släpa vingarna och blåsa upp kräfvorna på ett mycket putslustigt sätt samt anfalla hvarandra, om på lek eller allvar är ej alltid godt att säga. Härunder spela de af all kraft. Det börjar med knäppningar, som likna tjäderns, först två eller tre och vidare en hel serie, så fort tagna, att det låter som ett smattrande. Därpå följer ett sisande fint kvitter, nästan liknande en liten sångares vackra toner. Medan de spela äro de ofta något spridda, men livar gång någon af dem börjar knäppa, instämma alla de andra i full extas. Härunder äro de liksom blinda och döfva, och man kan komma dem nästan alldeles inpå lifvet. Honorna synas ej ha tillträde till dessa förlustelser. * Det är ej utredt, huruvida fågeln lefver i en- eller månggifte, men man misstänker starkt, att de äro mormoner i praktiken. Något vidare idylliskt familjeförhållande blir det sålunda icke af — ett slags haremslif på sin höjd, hvilket aldrig är särdeles moraliskt. Det är sålunda honan, som bär egentliga ansvaret för att släktet skall vidmakthållas. I våretid letar hon rätt på en tufva med någon fördjupning i, helst en sådan, kring och öfver hvilken tätt kärrgräs bildar både kulisser och suffiter. Dit bär hon med modererad flit några torra strån, och på dessa strån deponerar hon äggen, fyra i regel, päronformade, ljust grå- eller olivbruna samt öfverströdda med grå och mörkbruna fläckar. Lik andra vadare placerar hon dem med smaländarna mot hvarandra och nedåt. Rufningen får honan sköta ensam. Pappan bryr sig hvarken om henne eller småttingarna, när de komma. Emellertid tyckes familjekänslan vakna, då ättlingarna vuxit till i ålder, visdom och färdigheter, så att de kunna något så när reda