sig på egen hand. Då återknytas banden, och i flockar gästa fåglarna på eftersommaren hafreåkrar och klöfvervallar, ty äfven i dessa finnes det godt om insektslarver, mask, små sniglar och dylikt. Den egentliga höstens inträde i nordanland afvakta dessa fåglar icke. I första hälften af september anträda de långresan ned till Tsads stränder och öar. Men dessförinnan ha nordmännen idkat jakt på familjernas medlemmar. Ty beckasinjakten är högt skattad. Den bedrifves med hönshund. Fågeln trycker hårdt och flyger jämt samt är sålunda lätt att fälla. På bordet — åh!... Men det hör egentligen icke hit. Det får ni läsa om hos Hagdahl! *

Skogssnäppan

(Fig. 47; tafla VIII.) De stora, tysta barrskogarna locka om vårarna med underlig makt. På de öppna fläckarna mellan träden pråla sippor, blåa och hvita. På stenar och stubbar sväller mossan i yppig friskhet, och mot himlens glänsande blå teckna sig granarnas spetsiga silhuetter besatta med tusentals rubinröda, liksom glödande fruktämnen. Då sjunger talltrasten här sina jubelarior, då låter bofinken höra sin evigt återkommande, liksom triumferande drill, då tona ur enarnas gömslen gulsparfvarnas silfvértoner, och då sjuder och pulserar därinne ett lif af underbart, berusande slag, som kommer naturvännen — att i första hand — förgäta, hvad klockan är slagen. Allt djupare och djupare in i skogsdunklet och grönskan vandrar man. Bakom en buske hoppar en hare upp och skuttar snabbt i väg, med sina långa öron lustigt klippande. Ett par ekorrar leka i en gran, och en kråka kommer seglande mellan träden med någon obestämbar lång slamsa i näbben.