Genom rymden går liksom en djup orgelton. Det är den knappt märkbara vinden, som sjunger i trädspirornas millioner grenar och kvistar, så att det låter som en symfoni, spelad af änglaorkester i glimmande höjd. Där framme glänser ett litet vatten mellan den täta, här och där sollysta grönskan. Klargula caltha-blommor växa vid dess stränder, och vi nalkas obekymradt för att taga dem i närmare skärskådande, men rätt som det är höra vi ett häftigt klatschande af snabba vingar och se en halfstor fågel i lätt, behaglig flykt fly längre in åt skogen. Vi känna flyktingen mycket väl. Det var en skogssnäppa — Totanus ochropus — som just var i färd med att vittja sitt ägande fiskevatten och naturligtvis af vårt annalkande kände sig obehagligt berörd. Hade vi gått försiktigt — som vi ju kunna göra nästa gång — skulle vi haft ett lätt tillfälle att 'studera' rymmaren. Och sett...: En vid pass en fjärdedels meter hög vadare, med höga, fina och smala ben, lång svart, undertill närmast roten rödskiftande näbb och lifliga, bruna ögon. Hufvud och hals äro brunspräckliga på sparsamt genomlysande hvit botten. Ryggen och vingarna äro mörk- och ljusbruna med små hvita stänk, underkroppen är hvit och stjärten försedd med bruna och hvita tvärband. Stjärt och vingar ha samma slutlängd. Denna fågel och hans maka, som vi icke hade nöjet se vid öfverraskningen, ha sitt bo i trakten. Sök det dock icke bland kärrets tufvor eller mellan stenar och rötter ute i vattnet, ej heller under de täta granbuskarna nära stranden eller bland slånbärssnåren invid det stora flyttblocket, hvars saftiga mosskrud glänser som det rikaste sammet. Nej, denne vadare bygger i träd och liknar däri sin aflägsnare frände hägern och några andra stamfränder. Emellertid konstruerar skogssnäppan icke något eget bo — allt ifrån början nämligen. Hon lånar sig fram — annekterar, med ett ord.