Som alla andra vadare är skogssnäppan flyttfågel. Om vintrarna uppehåller hon sig i Afrika och Indien, men mellersta och norra Europa samt norra Asien ända bort till Japan är hennes 'fädernesland', ty inom detta vidsträckta område genomlefver hon sin vårliga kärleksdröm och fostrar sin afkomma. I april månad komma fåglarna åter till Sverige och sprida sig så småningom öfver hela landet, ända upp till polcirkeln. Fördelningen är tämligen jämn öfver allt, och antagligt är, att samma par återkommer till samma trakt, som de förut bebott, kanske fått i arf. Det blir sålunda fråga om bosättning! Ett par makar börja då noga genomsöka träden omkring den lilla skogstjärn eller det kärr, som utgör medelpunkten i deras lilla rike, och vanligtvis behöfva de icke söka länge eller förgäfves. Ty i skogarna är det ingen brist på gamla trast- eller dufbon. Då de få rätt på ett sådant, tycka de sig sedan under tak. Då gäller det blott att vidtaga några små nödtorftiga reparationer. Har t. ex. valet fallit på ett talltrastbo, så komma inkräktarna lätt öfverens om att detsamma, som är stadigt sammanmuradt af lera är allt för hårdt och behöfver yppigt madrasseras. Detta sker genom ett lager af mjukaste mossa. Ibland har man funnit, att snäppan på ett mycket finurligt sätt åt sig till bo apterat öfverdelen af ett ekorrnäste. Ett fall omtalas, då hon slagit sig ned på en hög tufva i ett kärr, där antagligen en and förut bott. Då boet sålunda är ordnadt, sker äggläggningen. Snäppfrun inskränker sig i detta fall till fyra à fem, som äro gråhvita, mycket ljust gröna eller någon enda gång brungula, med små mörkbruna fläckar, hållande i längd cirka 40 och i tvärmått 28 mm. Vid sina små, då de omsider komma till världen, äro de båda makarna mycket fästa, hanen dock mest. Båda ha alternerat med rufningen. När de små äro nära flygfärdiga, lämnar honan dem åt deras öde och ger sig af mot södern, men hanen stannar kvar hos familjen och vårdar sig om densamma, till dess de olika