Storken är naturligtvis flyttfågel. I början af april ankomma hanarna till södra Skåne, och något senare anländer frun. Folket har fått för sig, att hanen kommer först för att se efter hurudant vädret är och om boet är användbart samt att han sedan på nytt beger sig söder ut för att hämta gemålen. I så fall kan det vara en lång resa, ty om vintrarna uppehålla sig fåglarna i Egypten samt på passande trakter i Nordafrika. Då familjen om höstarna är uppvuxen och flygfärdig, sker flyttningsfärd söderut. Denna anträdes vanligtvis redan i slutet af augusti eller i första hälften af september, men är vädret godt, kunna familjerna ibland stanna kvar till i slutet af oktober. Storkarna tyckas samtala med hvarandra genom att klappra med näbbarna, hvilket sker i olika takt och med olika styrka. Något annat läte lära de ej kunna frambringa. Denna fågel har gjorts till föremål för många sagor och andra fantastiska berättelser. Bland annat vill man veta, att mot sina män otrogna fruar dömas till döden af en ordentlig domstol och därefter afrättas. Erfarna fågelkännare betvifla emellertid detta och anse, att familjeråd i förekommande fall hålles om huruvida den eller den till kroppskonstitutionen svage ungen tilläfventyrs skall kunna uthärda flyttningsresans besvärligheter och att — om denna fråga besvaras med nej — släkten föredrar att döda honom hellre än att lämna honom ensam kvar för att bli ett säkert offer för svält och kyla. Att storkarna hysa en innerlig kärlek för sitt hem och sina ungar, har man många prof på. Då det kommit eld i ett hus, på hvars tak ett storkbo funnits, ha makarna med liflig ängslan flaxat omkring boet och sedan, då detta på alla sidor omhvärfts af lågor, med svedda vingar störtat ned i sitt brinnande näste och förgåtts med detsamma. Storkens latinska namn är Ciconia ciconia eller Ciconia alba. Hans provinsnamn inskränka sig till hvit stork, sturk och