husstork. Danska och norska namnen äro dessa lika. På finska heter han valkea tuonenkurki eller valkea haikara. — Och nu, käre läsare, måste ni ge mig ett heligt löfte att aldrig stå en stork efter lif och välfärd, om han uppenbarar sig på eder ort, utan tvärt om skänka honom ert mäktiga beskydd, så skall han kanske bosätta sig hos er. *

Gråhägern.

(Fig. 51; tafla IX.) <poem> Mången finns, som sig tycker spanjor, som är aldrig ett tecken spanjor, </poem> — ja, det där känner man till; men om nu så skulle vara, att gråhägern — Ardea cinerea — har något tycke i den vägen, så må det anses både ursäktligt och förlåtligt, ty denne långbente elegant ser verkligen betydligt spansk ut. När man ser honom i profil, med en graciös krumbukt på den långa, smidiga, i ljust chokladgrått färgade och framtill med svartgrå strimmor broderade halsen, det med en lång svart nedhängande nackplym sirade hvita hufvudet med de vackert blickande gula ögonen och den långa, hvassa, något bågböjda gula näbben samt den smalt äggformiga, vackert proportionerade kroppen i hälft upprätt ställning stadigt hvilande på de öfverst med korta, hvita fjäderkalsonger klädda långa vadarebenen, så ser man strax, att man för sig har en individ, som icke går — och icke vill gå — af för hackor. De fina hängfjädrarna frampå bröstet göra i öfrigt sitt till att höja utseendet och att göra detta prydligt, och den grå och svarta dräkten är så pass smakfull, att den åtminstone icke skämmer ensemblen, äfven om den icke vidare kan anses höja densamma. Då därtill kommer, att hägern är en af vår nordiska faunas resligaste fåglar, så är det klart, att en hvar, som någon gång haft