lyckan att möta honom ute i det fria, icke så lätt förgäter detta sammanträffande. Det är rätt fatalt att ta till tumstocken, då man satt sig ned för att i väl valda ordalag söka ge en föreställning om en mer eller mindre sympatisk varelses yttre och inre företräden och förtjänster, men som måtten också spela sin stora roll i äreminnen af dett slag, så kan man icke gärna komma undan. Vi skulle kunna nöja oss med lätt begripliga jämförelser och t. ex. säga, att hägern är lika hög som en flickstumpa på ett visst angifvet antal år, men de små flickorna skjuta ju i höjden så olika hastigt, och detta är ännu mer fallet med gossarna, så att därför är det nog bäst att göra kort process och säga, att normalmåttet på en fullväxt häger är omkring en meter. Då taga emellertid benen åt sig något mindre än hälften af denna höjd. Vingen, i sin ordning, uppnår en längd af 450 à 480 mm. Hvarken halsen eller näbben ha någon osedvanlig eller oproportionerlig utsträckning. Vi ha förut anmärkt, att våra kärälskliga landsmän lägga i dagen en utpräglad fallenhet för att bringa om lifvet en hvar fågelindivid af något mer ovanligt slag, som helt apropos uppenbarar sig på en ort, där ingen af hans släkte förut visat sig, och sanningen häraf ha hägrarna nogsamt fått konstatera. Därför äro de i allmänhet rätt tunnsådda på den här halfön, om man nu undantager den sydligaste delen, där några kolonier finnas, som skaffat vederbörande trakt ett slags rykte och hvilka därför kommit att njuta ett välförtjänt skydd. Så är t. ex. fallet med en ganska stor familj, som slagit ned sina sommarbopålar vid Hjerteredssjön, öster om Varberg, ty dit resa människor långt fjärran ifrån för att se på de underliga djuren. I några resliga träd nära stranden ha de redt sina bon, och omkring detta läger luktar det långt ifrån mayflower — det ha samtliga resande intygat. Men fortsättom lokal- och inkvarteringskapitlet! I Skåne finnas eller ha funnits hägerkolonier vid Trolleholm, Snogeholm och Öfvedskloster. I Blekinge lär man träffa hägern på åtskilliga