förefintliga födoämnen. Därtill kommer, att oerhörda vassfält erbjuda fåglarna det förträffligaste skydd, särskildt därför att man hvarken kan gå eller ro i desamma. * Om 'tusentals svanor' talas i notisen här ofvan. Ja, vi ha sett kanske tiotusen på en gång. På afstånd tar det sig ut som stora snöfält. Om vårkvällarna kan man höra svanornas 'sång' på ett afstånd af halfannan mil, så stark är den. Tonerna påminna om någonting midt emellan trumpet och orgel. Egentligen vackra äro de icke, men ändå fängslas man ovillkorligen af de underliga ljuden, särskildt om man ej är nödsakad att höra dem dag efter dag. För resten är det oegentligt att tala om 'sång', ty en enstaka svan 'sjunger' icke. Hvarje individ har i sin strupe en särskild ton — högre eller lägre — och, när några hundra då stämma i på en gång, så höres ett sällsamt, vemodigt konglomerat af toner, i hvilket man emellertid fåfängt skall söka någon melodi. Detta om den berömda svanesången! Vi äro ledsna öfver att behöfva aflifva den. I vårt land finnas två, tydligen skilda arter af dessa fåglar. Den ena, den i södra delen mest spridda, är

Knölsvanen,

(Fig. 53; tafla IX.) Cygnus olor, som vi något hvar haft tillfälle att se om vårarna, då de i stora, i sned vinkel ställda skaror flyga högt, högt öfver jorden, med fjärran norden till mål. Alla begifva sig emellertid icke så långt. Enstaka par stanna redan i Skånes småsjöar, andra i den ofvannämnda Tåkern, i Hornborgasjön på Skaraborgsslätten, i Mälarens vikar, t. ex. vid Ekolsund, där en stor koloni finnes, samt i Uppland. På sistnämnda ställen, där de åtnjuta lämpligt skydd, är stammen i snabb tillväxt.