Svanens hvithet har öfvergått till ordspråk eller beteckning för någonting ovanligt rent. Endast näbben har färg, svart i skölden och gult; iris är brun och fötterna svarta. Svanen är en af vår faunas största fåglar. Längden kan ofta uppgå till öfver en och en half meter. Vingen ensam håller bortåt nittio centimeter. De flesta människor ha nog någon gång sett en svan, åtminstone som tam, i slottsträdgårdar och parker. Då veta de också, huru ståtlig han ser ut, särskildt när han sakta seglar fram med stolt, i S-form krökt hals samt vingarna graciöst höjda öfver ryggen och spända som segel. Man kan näppeligen se något vackrare i sitt slag. Svanen lefver i engifte och bygger sig ute i vattnet af rötter, vass och diverse andra saker ett bo, som makarna begagna år efter år. Antalet ägg är betydligt växlande — från fem till elfva. De äro ända till 120 millimeter långa, ljust grågröna och utan fläckar. Honan rufvar ensam; hanen är under tiden hennes lifvakt samt som sådan mycket tapper, att inte säga grälsjuk. Det är icke godt för någon annan svan eller annan fågel att närma sig det område, som en svan-pappa kallar för sitt, ty då vankas det stryk efter noter. De tappra försvararna hugga med näbben och slåss med vingarna, båda delarna eftertryckligt.

Sångsvanen

(Fig. 54; tafla IX.) — Cygtius musicus — är mindre än den förut nämnda, ej fullt så rent hvit — litet gulaktig på hufvudet t. ex. — Från knölsvanen skiljes han i öfrigt genom sin trubbiga stjärt, sin rakare hals och den felande knölen på näbbroten. En dess olikhet emot knölsvanen är dessutom den, att denna art aldrig seglar omkring med lyfta vingar. Sångsvanen är hos oss söderbor blott turist men som sådan särdeles talrik. Sitt stamhåll har han om somrarna i Lapplands ödevatten, kring hvilka människorna äro sällsynta. Där uppe, i grunda