sidan af munnen till den andra, var det mycket bättre om ejder än det är nu för tiden. Vi bodde på Tångs udde då, och rundt omkring vårt hus lågo ejdrarna ut ungar. Ett par byggde till och med inne i vår bakstuga. De voro alls icke rädda. Naturligtvis skattade vi bona om vårarna och så göra vi ännu. Ett par ägg ur hvarje rede togo vi, och så hade vi dunet sedan. Där det ligger i boet kring äggen, ser det så fint ut, att man tänker på fjunet från maskrosorna, som flyger i luften. Det är så lätt, men det sväller ut, så att en pressad handfull kan fylla en hel kudde. Och mjukt är det att ligga på... Skafsår från sängbottnen får man då inte... Vinden var emot och vi måste kryssa. Det gick med fräsande fart i långa slag. Focken var riktigt i sitt esse och gungningen tycktes fröjda hans gamla sjömanssjäl. I lä för en kobb lågo några fåglar och provianterade. — Se där, sade lotsen, slöt piphufvudet i sin tjäriga högra hand och pekade med skaftet, där ä' några ejder, som harrarna kunna roga sig med att se på. Vi ska' hålla upp emot dem ett grand styfvare och så vara tysta. De vackra djuren gjorde ingen min af att lyfta, men deras uppmärksamhet hade blifvit väckt. Det var tre hanar och en hona, och vi hade godt tillfälle att betrakta dem. Alla voro de bruna samt tecknade med halfmånar af ljusare färg. Hanarna hade på vingarna ett bredt hvitt band. Honan var något ljusare och hade endast ett smalt sådant segment på vingen. Hon var rundvulen och såg kokett ut, där hon makligt gungade på vattnet. I vårdräkt är emellertid hanen så pass olika dem, vi nu sågo, att man gärna kan antaga, att man för sig har en helt annan fågel. Från näbben till bakom hjässan sträcker sig en nästan svart, smal mask, som tangerar ögats underkant. Nacken skiftar i ljusgrönt. Hela öfverkroppen går i hvitt, med rödgul skiftning på bröstet och svagt grå på ryggen. Nedanför bröstet börjar med