tvär skärning en brunsvart bukmantel, som äfven omfattar en flik af vingarna samt öfvergumpen och stjärten. Efter några duktiga slag genom de fräsande böljorna voro vi framme vid och landstego på Långhalsen. En massa måsar hälsade oss med hesa skrik och en sädesärla trippade bland tången i vattenbrynet, men några ejdrar sågo vi icke till. Gamle Fock visste emellertid, hvar de höllo hus. På en med knaggliga små rullstenar ymnigt beströdd stig förde han oss en kilometer vid pass in åt ön, till ett litet lugnvatten, och utpekade där tre ställen, där ejderbon skulle vara till finnandes. En lång stund förgick emellertid, innan vi kunde upptäcka dem, så lika i färgen var den rufvande honan den steniga, mossbelupna marken, men slutligen varseblefvo vi, hvad vi sökte. För att närmare studera våra föremål gjorde vi oss sedan icke samvete af att skrämma upp en af honorna. Då vi nalkades, började hon bli orolig samt vred och vände ifrigt på hufvudet. Därpå tryckte hon och låg alldeles stilla, men då vi hunnit ett par steg nära, gaf hon sig af. Boet var redt i en liten fördjupning i marken och sammansatt af ljung och tång, af hvilka bildats rätt höga väggar. Innanför och delvis pösande öfver dem låg en krans af finaste bruna hvit-sprängda dun, som honan plockar från sitt bröst och hvarmed hon täcker sina skatter, då hon lämnar boet. De fyra äggen voro ungefär stora som ankägg och till färgen enfärgadt gröngrå. Rufningen — som honan ensam besörjer — medtar en tid af tre veckor. I arla morgon och om kvällarna beger sig honan ned till hafvet för att bada och skaffa sig mat, men då kläckningstiden är förestående, nekar hon sig dessa villkor för välbefinnandet och förblir flera dagar utan näring. På många ställen — ehuru sällsynt i vårt land — häcka ejdrarna kolonivis, ofta så tätt att boen stöta intill hvarandra. Under sådana omständigheter händer det, att honorna stjäla ägg från hvarandra. Till och med ungar tillägna de sig på oärligt sätt.