En naturvän berättar, att han en gång iakttagit en ejderhona, som hade att valla en hjord at icke färre än 27 individer, de allra flesta uppenbarligen stulna. Häckningen börjar i slutet af april eller i början af maj. Till dess rufningen inträder, följas makarna åt, och hanen dröjer vanligtvis i grannskapet äfven sedan, men äro ungarna kläckta, sluter han sig till andra af sina gelikar och drager till hafs, där fåglarna då i stora flockar uppehålla sig en tid bortåt. I juli fälla de ving-och stjärtpennorna och anlägga då den sommardräkt, vi ofvan beskrifvit. Härunder kunna de ej flyga och äro mycket skygga. Om nätterna gå de i land på de yttersta skären för att hvila. Ejdern är kanske den skickligaste dykare bland alla de fåglar, som bebo våra vatten. Han lär kunna upphämta sin af kräftdjur och dylikt bestående föda från ett djup af bortåt 40 meter; ja det påstås till och med, att han skall kunna gå ned till mer än fyra gånger detta djup och stanna nere flera minuter. Endast fötterna begagnas vid dessa mästerprof i dykning. Är fara å färde, lära emellertid äfven vingarna komma i bruk. Ejdern är allmän utmed hela vårt lands vidsträckta kuster, talrikast i Bohuslän. En och annan gång förirrar han sig till någon insjö. I öfrigt finnes han kring hela norra halfklotets nordliga del. Ejderkött ätes med begärlighet af kustbefolkningen. Inlands-bor finna det tranigt. Kråkorna äro ejderns bittra fiender. Tusentals äro de ejderägg och ungar, som årligen falla offer för dessa leda röfvares matlystnad. Fågelns latinska namn är Somateria mollissima. Hans provinsnamn äro lika många som besynnerliga och äro olika för de båda könen. Som exempel på hanens nämna vi blott ärbult, äregusse, blankare, guding och gudunge. Honan kallas ör och öra, åda, skröja, svacka o. s. v. Jämväl ungen har särskilda namn. *