Storskraken.

(Fig 57, tafla X.) En sommar hade vi förirrat oss ut på en ö i Östergötlands skärgård, så långt från fastlandet, att vi tyckte, att passagerarebåtarna på traden Stockholm—Göteborg, som ströko förbi västerut, voro små som leksaker. Därute var det friskt och skönt, ursprungligt och stärkande. Vi hade en liten snipa, med hvilken vi gjorde upptäcktsresor kring fjärdar och holmar, där vi beundrade vegetationen, klippornas glattslipade och refflade kullrigheter, algerna, som vajade under vattenytan, fågelvärlden, molnbildningar och solnedgångarna samt all annan härlighet. Soluppgångarna däremot rådde vi icke med. Bland annat nytt, som vi ägnade vår uppmärksamhet, var ett antal holkar, som hängde på trädstammarna här och där, några meter från marken. Vi sporde, hvad dessa månde vara ämnade till. — Det är skräckbon, svarade vår interlokutör. — Skräckbon? ... Skräcka? ... Ah! ... Nu gick det upp ett ljus för oss: — Storskraken — Mergus merganser! Fanns han här? Om han fanns?... — Jo något! Var lugn för det! En sjöfågel, som slår sig ned i holkar uppe i löfträd! Ja, honom hade vi visserligen läst om, men hans personliga bekantskap hade vi hittills måst umbära. Dock, nu fanns det ett tillfälle, och vi skulle profitera däraf. Boen med dess rika och mjuka dunläger sågo vi sålunda, men de intimaste familjeomsorgerna för året voro redan afslutade och ungarna utflugna. Man hade emellertid ägg att visa oss. De höllo omkring 70 mm. i längd, mot 46 i tvärmått och voro sålunda ej obetydligt större än normala påskägg. Till färgen voro de gulhvita samt icke särdeles rena. Men detta kom icke pannkakorna och plättarna vid, ty skalen användes icke.