på sidorna framom de röda ögonen. Det var, som om han haft på sig en hjälm, ty det svarta slöt jämt midt på halsen, som om det varit afskuret med en knif, och begränsades omedelbart af rent hvitt, som emellertid snart öfvergick i ljust gulbrunt, under det skuldrorna och en stor del af vingarna förblefvo hvita. Öfver ryggen hade han ett slags lång, bakåt afsmalnande svart kappa med tvärt skuret axelfäste, som såg en smula trasig ut. Den korta stjärten var gråbrun och de kraftiga simfötterna lika lackröda som näbben. Familjemodern var mörkbrun öfver hjässan och ljusare på hufvudets sidor samt sedan vackert gråvattrad på öfverkroppen och hvitaktig undertill. Yttersta vingpennorna voro hvita och vingarnas spetsar svarta. Båda makarna hade hängande tofsar i nacken. Fruns, som var brun, var längre än herrns svarta. Fram på sommaren öfvergick emellertid hanens kostym till likhet med honans. Lika henne voro också ungarna, så snart de hunnit öfver ett visst utvecklingsskede. En sådan där familj räknade ofta tolf à fjorton medlemmar. Kring vår ö fanns det en hel mängd. Vi underhöllo en angenäm bekantskap med dem allesammans och hade stort nöje af att gifva akt på deras vanor och vandel. Bland annat observerade vi, att de aldrig lyfte med vinden utan alltid emot densamma, hvarefter de flögo mycket snabbt. De summo utmärkt, döko ypperligt och kunde springa på vattnet, så att detta yrde om fötterna på dem. På land lära de gå ovigt och klumpigt. Då vi voro i tillfälle att iakttaga dem på terra firma, sutto de på stenar i vattenbrynet, till hälften upprätta och tittade sig misstänksamt omkring. Storskraken lefver i engifte. Makarna synas vara hvarandra mycket tillgifna. Under rufningstiden och medan ungarna äro små, hållas de olika paren hvar för sig, men fram på hösten sluta sig de närboende familjerna tillsammans och bilda ett slags fiskeribolag, om på aktier eller icke, ha vi oss icke bekant. Säkert är