Doppingar.

De individer, vi nu ämna presentera, äro så pass egendomligt funtade och färgade, att det är svårt att föreställa sig dem annat än som emigranter från andra zoner. De ha också nära anförvanter i Ishafven — pingvinerna, om hvilka arktiska forskare ha så mycket att berätta. Men de äro ock släkt med lommarna, som ha gammal hemortsrätt i vårt land. Doppingarna ha en långsträckt, plattryckt eller ock valsformig kropp, med korta, smala och spetsiga vingar, långt bakåt sittande, korta ben och en medellång, kort hals. Dessa äro de utmärkande dragen för denna ordning — påstå vetenskapligt skolade ornitologer. — Näbben är af medellängd, just ej längre än hufvudet, i regel spetsig, oftast trind eller från sidorna hoptryckt, skarpkantad och hård. De äro utpräglade vattenfåglar, som flyga jämförelsevis litet och gå ännu mindre. Familjen räknar femton arter, som äro spridda öfver hela jorden med undantag af de arktiska trakterna.

Skäggdoppingen.

(Fig. 60; tafla X.) Podiceps cristatus, som ankommer till vårt land om vårarna, då sjöisarna försvinna, har på senare tiden här tillvuxit otroligt hastigt i antal, så hastigt till och med att det väckt bekymmer. Man anser nämligen, att han fördrifver gräsänderna. Denna klagan ha vi särskildt hört från strandbyggarna kring sjön Roxen, som begärt skottpengar på honom. Till sin gestalt är skäggdoppingen rätt ansenlig. Han når ibland en längd af i det närmaste sextio centimeter. Ofvantill är han svartgrå med brungul skiftning nedåt sidorna. Halsryggen är ock brungul men hela underkroppen glänsande hvit. Det egendomliga hufvudet är försedt med en kort, tvådelad, rätt bakut stående svart tofs. Kring halsen virar sig en krage, hvilken nedtill