ser ut som en påträdd muff — svart till färgen. Näbben är rödgul och så färgad — ehuru något ljusare — är äfven 'ansiktet'. Ögat skimrar i rödt, och fötterna äro gråaktiga. Till häckplats väljer skäggdoppingen vikar och sjöar med vassbevuxna stränder, och där bygga makarna gemensamt, kort efter ankomsten, sitt på vattnet flytande bo. Materialerna till detsamma äro gröna vattenväxter. Äggen, som hålla i längd omkring 55 millimeter, äro vanligen till antalet tre eller fem samt såsom nylagda alldeles hvita, men de varda sedan rätt fort bruna. Båda makarna hjälpas åt med rufningen. Då boet på någon stund måste lämnas, täckas äggen med ifrån sjöbottnen upphämtade gyttjiga växtdelar, som i och för detta ändamål i förväg upplagts på bokanten. I allt detta finnes nu egentligen ingenting märkvärdigt, men rätt egendomlig är den fördelning af uppfostrings- och näringsomsorgerna, som makarna gjort sinsemellan. Då ungarna utkomma ur äggen och hinna bli några dagar gamla, anse föräldrarna det vara på tiden att lära dem vattenexersis, men detta tycka de små — alldeles i analogi med de späda telningarna af släktet Homo sapiens — icke om. Man ser det bland annat däraf, att om man kommer en dylik om världens argan list okunnig liten stackare in på lifvet och sträcker ut handen åt honom i vattnet, så kryper han förtroendefullt upp i den. Men denna vattenskräck är något, som måste besegras, det är nu den oförgripliga meningen hos far och mor, och de veta fullt väl, hur de skola träna sina små ättlingar. Det är kära far, som härvidlag åtar sig det pedagogiska. Han bibringar sina elever reglementerad kunskap i simning och dykning. Han lär dem ock att välja lämpliga födoämnen: små grodor, vatteninsekter, småfisk och yngel... Godt och väl, men metoden? — Jo metoden är denna: Få timmar efter det ungarna utkrupit ur äggen och skådat dagens ljus tar den lycklige pappan dem i näbben och lägger dem varsamt på sin egen rygg samt simmar sedan omkring med dem, yfverboret stolt i sin fadersglädje. Den snälla mamman följer troget med,