dyker, så ofta hon hinner och skaffar familjen mat. I allmänhet simma skäggdoppingarna mycket djupt, så att man blott ser hufvud och hals öfver vattnet, och som det är en lätt sak för den skicklige navigatörn att ytterligare sänka sig, så dröjer det icke länge, förrän de små undfått sin första doppning, den de emellertid — som sagdt — icke tycka vidare om. Om hanen under de första försöken blir skrämd och måste dyka för att rädda sitt eget kära lif, så tar han ungarna med sig under vingarna, men tappar han då en af dem, så flyter denne hjälplöst upp till ytan och varder utsatt för alla slags faror och äfventyr. Ganska fort lära ungarna sig emellertid både att simma och dyka, men pappas rygg varder länge för dem en lustbåt, som de gärna ta i användning. Vilja de äntra den, så samla de sig i tät flock och den beskedlige fadern är härvid så tillmötesgående, att han sänker sin lekamen — alldeles som man sänker en undervattensbåt — och för honom under flocken. Då en hvar af de små fått säkert fotfäste, höjer det lefvande fartyget sig åter i böljorna blå, och lustseglatsen fortsättes. Skäggdoppingen håller helst till i vassarna, där han har sitt bo, men beger sig också ofta ut på klarvatten. Han flyger fort men ej särdeles långt åt gången. På vattnet är han skygg och försiktig, men kommer han flygande, väjer han föga för båtar och människor, som befinna sig i hans väg. I oktober anträder han sin höstresa till varmare bygder. Bland svenska namn på denna fågel anföra vi: dopping, silkesand, (Skåne, Smal.), doppnäbb (Södermani.), döpare (Närke), lomand (Värml.), ålkråka (Österg., Tåkern), harting, kusk, stordopping o. s. v. Norska namn äro: toplom, hvidstruped toplom eller lappelom, danska: toppet lappedykker, höjdykker, bundlöper, loppet silkeand, toppet havskjser m. fl., finska: silkkikusikka, walkokulkku-uikku, parta-uikku och hetära m. fl.