Svarthakedoppingen

(Fig. 61; <footnote>På planschen har af misstag insatts svarthakade doppingen, Podiceps nigricollis, hvilken är svarthakedoppingen mycket lik. Skillnaden är hufvudsakligen den, att det svarta på halsen går längre ned på den förstnämnda än på den senare.</footnote> tafla X.) år den ofvan nämnda mycket lik, men han är betydligt mindre samt saknar hufvudtofsen och halsmuffen. Från näbbroten genom det röda ögat och i en båge bakåt nacken sträcker sig ett bredt gult band på den svarta botten, som nedåt i halsfästet tvärt afskäres och lämnar rum för den rödbruna halsfärgen. Denna art har ett nordligare utbredningsområde än den förra. 1 Sverige häckar han emellertid på Gottland och Öland samt i Jämtland. Vintertiden har man påträffat honom på flera ställen i landets mellersta och södra delar. Han bebor småsjöar och vattenrika kärr men synes ej trifvas vid större vatten. Äfven han bygger flytande bon och fostrar sina ungar på samma sätt som den föregående. Äggen äro hvita samt till antalet fyra eller fem. De och ungarna röfvas ofta bort af kråkor eller måsar, så att makarna vanligtvis få ligga om flera gånger. Svarthakade doppingen är en liflig och vacker fågel och gör ingen skada. Hans latinska namn är Podiceps auritus. Svenska bygdenamn äro: svarthufvad dopping eller silkesdopping; norska: sortkravet toplom och lappelom; danska: hornet lappedykker, lappfod, dyhöne, finska: härkalintu, mustakulkku-uikku, sarviuikku och pohjanuikku. *

Storlommen.

(Fig. 62; tafla X.) Rätt ofta om sommarkvällarna, när skymningen fallit på och luften hängde däfven och ljum kring lundar och fält, hörde vi nedifrån sjön ett energiskt, flera gånger upprepadt hyhyly, hvilket lät som en varning eller ett ångestrop. Vi kände icke till det där lätet förut och sporde därför vår sommarvärd, hvad det månde vara.