— Det där, svarade han, det är bara lommen, som skriker. Den tiden hade vi ännu icke gjort bekantskap med Colymbus ardicus, men vi beslöto nu fullt och fast att göra det. Emellertid var den saken förenad med åtskilliga vanskligheter. Först gingo vi efter ljudet om kvällarna, men då befanns det alltid, att fågeln, som vi sökte, för tillfället uppehöll sig på andra sidan sjön, i den djupa skuggan från motsatta landet, så att vi hvarken med beväpnade eller obeväpnade ögon kunde upptäcka en fjäder af honom. Sedan företogo vi upptäcktsfärder i båt, men detta sätt var ännu mera opraktiskt. Då sågo vi visserligen skymten af en simmande varelse då och då, men denne anade tydligen, att något anslag emot honom var å färde och höll sig alltid ett eller annat hundratal meter framför båten. Och rätt som det var försvann han, var borta en god stund och kom sedan upp långa stycket ifrån den plats, där han med ett häftigt plaskande ryck dykt ned till okända djup och vattenlager. Af alla dessa ansträngningar inhöstade vi endast två lärdomar: att fågeln var mycket skygg samt att han som simmare och dykare uppnått en hög grad af skicklighet. Sedan hittade vi på att lägga oss i försåt, och det lyckades bättre. Sjön var icke stor, men dess många i vattnet utskjutande uddar och reflar gjorde, att där funnos godt om skyddande platser, så att det var lätt att gömma sig bakom något nere vid vattenbrynet växande snår. På så sätt tillbringade vi nu många gyllene morgonstunder, och omsider fingo vi lön för mödan. En gång, då mjölkflickorna började locka sina kor i björkhagen, då bofinken sjöng som mest energiskt och svalorna högt uppe i luften beskrefvo sina lika lätta som graciösa cirklar och linjer, hörde vi utifrån udden det där oss redan välbekanta hyhyly, och fram seglade ståtligt tre stycken präktiga storlommar, hvilka tydligen icke hade den aflägsnaste aning om att de voro observerade genom en operakikares dubbelrör. De höllo sig sålunda lugna och erbjödo omisstänksamt sina gestalter och kostymer åt den osedde men djupt intresserade