iakttagarens skådelystnad. Visserligen dök en eller ett par af dem då och då, men någon af dem fanns alltid — kanske på grund af en aftalad öfverenskommelse och af vaksamhetsskäl — ofvan vattnet, så att det aldrig blef något afbrott i studierna. Fåglarna voro icke obetydligt större än gräsanden — ja vi ha sedan tagit reda på måtten: lom 718—760, and 512—626. Hvad kroppskonturerna beträffade så fanns det hos storlommen någonting hvasst eller spetsigt, som ganska mycket kontrasterade mot gräsandens mera rundade behag. Från ändan af den hvassa näbben lupo hufvudets linjer i nästan regelbunden kilform upp till midt öfver hjässan och till halsfästet, den öfre bildande en mjuk, vacker båge och den undre en nästan rät vinkel. Ryggen hvälfde sig i en långsträckt, vacker kurva, och motsvarande form hade underkroppen omvändt, så att hela figuren hade en långdragen, mycket regelbunden och vacker äggform. Vid bålen satt den korta och i proportion något för tjocka halsen stadigt fogad. Det röd-gula ögat hade i sig någonting af vakenhet, och man såg tydligt, att fågeln icke skulle vara lätt att öfverraska. Dräkten var fullt ut lika anmärkningsvärd som kroppsformen. Hufvudet, nacken och bakhalsen ned till ryggens gräns voro vackert ljusgrå. Under hakan fanns en lång, nedåt sig vidgande och tvärt afskuren svart hänghalsduk, hvilken i själfva halsvinkeln syntes vara fastknuten med hvita band. Mellan denna halsduk och det grå nackfodret lopp en hvitaktig, med fina svarta strimmor genomdragen kil, som sedan vidgade sig nedåt bröstsidorna och småningom förtonade i den hvita underkroppen. Rygg och vingar hade breda mörkbruna längsgående band, mellan hvilka syntes flera hvita 'insättningar', plisserade med bruna tvärband. På vingens nedre del hade, i stället för dessa plisséer, anbringats en mängd hvita fläckar. Den korta stjärten var brun och — liksom de lika färgade partierna å rygg och vingar — försedd med ljusare fjäderkanter, till följd hvaraf en vacker schattering uppstod.