Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE YTTERSTA OCH DE ERIMBTA 279
tion fallen tillbaka i tiden kände han sig
befryndad med dessa småfolkets barn; och han
erinrade huru i hans fattiga barnahem hos
fadren grofarbetaren och modern hjälphustrun hela
umgänget varit ur den tjänande klassen;
fadd-rarne hans hade varit tjänsteflickor och hans
lekkamrater, hans väninnor äfven. Han
nalkades därför gruppen som en vederlike eller
kamrat, med den förtrolighet som icke är ungherrens
aktningslöshet.
»Hör ni flickor,» sa han. »Ni står så bra,
så ni kan ge mig plats också.»
Flickorna som icke kände honom, ty
ryktbarheten går icke så långt ner som man tror,
hörde dock på tonen att det var en af deras
folk, räckte händerna och halade honom upp.
Och så stodo de alla fyra utan bryderi, utan
närgången förtrolighet alldeles som om det
skulle så vara..
Då såg han pä den närmaste, hur hennes
ögon speglade kronornas ljus inifrån, speglade
lyckliga miner från de dansande flickorna
därinne, men vid munnen stod ett drag, ett
hjärtskärande af den förtviflans smärta, som en låg
samhällsställning medför när den ser det
oupphinneliga* och känner det däruppe öfver sig
som aldrig vill stiga dit ner.
Då flög genom honom, i minnet, den
stämning han en gång genomlefvat, så starkt, att
han blef den ringaktade ritaren som hvarje lör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
