Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet (2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handling, ett offer åt den, hon älskade, och åt sin
äfventyrslystnad, hvilken skulle inför hela hennes bekantkrets
kolportera ut, att hon var en skådespelares älskarinna, att
hon var »en fallen kvinna.»
Hon hade beslutat sig för att genast skrifva till fru
Rosenberg, hvart hon farit och i hvems sällskap. Det
skulle nog därför snart blifva kändt, men hon ville inte
förorsaka någon på ovisshet grundad oro hos dem, som hon
stått nära i så många år. Hon skulle bekänna, att hon
visste hvad hon gjorde, att hela den öfriga världen icke
existerade för henne, när hon fick följa honom, som hon
älskade med hela styrkan af sin varmblodiga natur...
Det var dylika tankar, som genomkorsade hennes
hjärna, då hon stod färdig att för alltid lämna det lilla
pensionsrummet.
Men bort nu med allt vemod och all sentimentalitet!
Hon skulle stå på gatan, innan hon var sin egen! Hon
skulle kunna genom en slump bli hindrad i sista
minuten.
Hon tog det i tidningspapperet insvepta reskollyt och
skyndade fram i korridoren mot farstudörren. Så fort två
unga flickor genom den till deras rum ledande halföppna
dörren sett henne gå förbi, kommo de genast
utspringande.
»Hvad har du där, Olga?» skrek ögonblickligen den
ena, då hon märkte paketet, som Olga höll i handen.
»Åh, bara ett klädningslif, som jag skall gå till
sömmerskan med. Det får lof att ändras», svarade hon och
gjorde en förfärlig ansträngning att se ogenerad ut.
Till råga på olyckan kom just i det samma fru
Rosenberg ut i korridoren ifrån köket.
»Hvad skall Olga gå?» frågade hon med sin
allvarliga, beskyddande röst.
Nu stod Olga inte ut längre. Hon kände, att hon
skulle blotta sitt upprörda sinnestillstånd, om hon inlät
sig i något resonnemang, med försök att ljuga. Hon
måste rymma fältet, det måtte se aldrig så tokigt ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
