Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet (2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en fast i så många år, under dessa uppväxtår, då
intrycken blifva så starka och sinnet är så mjukt; det var
obeskrifligt gladt att få komma ut några steg i den stora, fria
världen, där allting var så nytt och där lifvets pulsar slogo
så starka slag.
Några minuter innan tåget skulle gå, inkom på
perrongen en ung man, klädd i studentmössa. Det var Wilmer,
hvilken skulle följa ned en resande studiekamrat.
Olga, som lät sina blickar oafbrutet fara öfver
folkhopen, lade genast märke till den hvita mössan.
Ögonblicket därefter såg hon, hvem som bar den.
»Jaså, han springer fortfarande efter mig som en
spion», tänkte hon för sig själf. Fastän hon denna gång
gjorde Wilmer alldeles orätt, låg det ju dock nära till hands
att antaga, att han »snokat» reda på hennes affärd och för
den skull kommit ned till stationen.
För att slippa bli observerad, ämnade hon just draga
sig inåt kupén, då Wilmers blick föll på henne. Utan att
hon ämnat det, möttes deras blickar.
Då stannade hon kvar, där hon stod. När han nu ändå
lagt märke till henne, så hade hon intet skäl att draga sig
undan. Tvärtom, det var bra att hon fick ett tillfälle att
visa honom sitt förakt.
Olga hade genom egna reflektioner kommit fullt på
det klara med, att det var Wilmer, som på ett eller annat
sätt ledt kandidat Höglund på de spår, som slutade med
dennes egendomliga anfall på Bruns våning. Hon skulle
nu försöka visa honom hur lumpet, hon tyckte, han burit
sig åt. Det var ju alldeles ypperligt – sådan var hennes
nästa tanke – att hon nu kunde få hämnas ett grand,
genom att visa honom sin afresa från Stockholm, genom att
visa honom, att hon hade en »älskare», som kunde bjuda
på en gentil – bröllopsresa.
Hon beslöt sig för att tilltala Wilmer rakt på sak och
en smula hånande, ifall han kom närmare. Det gjorde
ingenting om Brun, som ej hade en aning om honom, hörde
på. Hon skulle nog förklara det sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
