Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet (2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så fort Wilmer observerat Olga och sett Brun smilande
där bakom i kupéfönstret, hade han genast klart för sig,
hur det hängde ihop. Han hade sett i tidningarna, att
skådespelaren ej för närvarande uppträdde på sin teater,
han skulle antagligen begagna sin ledighet för att göra en
sådan där lustfärd, som på konstnärsspråk kallas för
»studieresa», och så hade han erbjudit Olga – sin unga vackra
mätress – att följa med. Jojo, han hade råd och håg för
sådana små extravaganser, den där aktören!
Men huru hade Olga kunnat komma från pensionatet?
Troligtvis rymt, utan att säga ett ord. Han trodde henne
om det. Han kände till hennes varmblodiga beslutsamhet
och äfventyrslystnad.
När han såg henne stå där i den klädsamma
resdräkten, med ansträngningens och närvositetens rodnad i sitt
täcka ansikte, brusade hans sinnliga längtan efter henne
het som en lavaström genom hans bröst, han knöt
händerna krampaktigt i öfverrocksfickorna och mumlade för
sig själf:
»Vänta bara, hon kommer väl tillbaka. Vi skola väl
en gång försöka, hvem som är den starkaste, hon eller
jag.»
Han kände med sig själf, att han borde gått åt andra
hållet, men det var omöjligt för honom att förneka sig
nöjet att slå ett slag i närheten af där hon stod. Han
strök midt utför henne. Han hälsade inte på henne.
Åhnej, hon var inte värd hans artighet! Han endast fixerade
henne med ironisk skärpa.
Hon såg på hans min, hvad han tänkte. Hon böjde
sig öfver fönsterkarmen, lutade hufvudet så långt ned, hon
kunde, och sade halfhögt i en hånfull ton:
»Du hade ingenting för att du skvallrade. Nu gör
jag min bröllopstripp – – – adjö med dig . . .
stackare!»
Hon sade detta med en sådan satanisk elakhet och
cynism, att Wilmer ryckte till. Han kände nästan en
rysning genomfara sig. Det var en erinran om den blifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
