Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En middag när kandidaten hemkom från sin vanliga
långa promenad fans det ett bref i hans breflåda. Han
bröt det säfligt och långsamt. Han hade aldrig någon
brådska nu för tiden.
Det var fru Rosenbergs bref. Det innehöll
underrättelsen om Olgas flykt.
När han läste det, förändrades icke en min i hans
ansikte. Det fans icke längre något känslospel i hans själ.
Den hade under några veckors dystert, lefnadstrött
grubbel torkat samman, där fans icke plats hvarken för glädje
eller sorg.
Då brefvet var läst, lät han det halka ned på golfvet.
Han tycktes icke ha nog kraft kvar att hålla det fast.
Det fick ligga där det föll. Han besvärade sig icke
med att taga upp det. Han började gå rundt rummet med
stora, häftiga steg. Men icke en muskel rördes i hans
ansikte. Och ögonens uttryck var lika stelt och kallt.
Hade han förstått brefvets innehåll? Hade han förstått
dess sammanhang med hans stora sorg? Ja, han var icke
mera »tokig» än att han kunde fatta hvarje bokstaf, men
det var just i den järnhårda stoltheten att icke med en
känsla i det inre eller med en min eller blick i det yttre
ens inför sig själf förråda, att han tagit något intryck af
detta liksom af allt annat, som utgjorde den starkaste
sidan af hans abnormitet.
När han gått några slag kring rummet, stannade han
framför en liten ask, omvirad med ett rödt sidenband. Det
stod på dess lock: »Till Olga, att ovilkorligen icke öppnas
förrän hon fylt tjugo år, från far.»
Det var den ask, som han tagit i förvar från fru
Löfborg, Olgas mor, efter hennes mans själfmord.
Han sköt på den med ett finger och snurrade den
rundt några gånger, under det att blicken lika färglöst
som vanligt hvilade på den. Det var någonting som han
efter sin plötsliga hjärnsjukdom ofta brukade företaga sig,
detta meningslösande petande på den lilla asken, som bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
