- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
162

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ljud från gästernas sorl, glasens skrammel och fiolernas
melodier.

Hon gick sakta, alldeles som hon ville ge en vink om,
att hon inte hade någonting emot att få ett passande
sällskap.

Det dröjde icke länge förr än hon hörde hastiga steg
bakom sig. Hon kände, fastän hon inte såg det, att det
var någon som granskade henne med nyfikna blickar.

Som den där granskningen inte behagade henne, vände
hon sig tvärt om. Vändningen hade varit så häftig, att
hon höll på att stöta ihop med den, som gick bakom. Hon
stod midt framför en medelålders herre med ljusbrunt,
ytterst väl vårdadt helskägg. Han var klädd i hög hatt och
föreföll utomordentligt distinguerad ända ut i
fingerspetsarna.

Olga kände inom sig en värklig glädje öfver att ha
blifvit observerad af en så utvald mansperson och önskade
lifligt, att han ville tilltala henne.

När hon så där hastigt vände sig om och den noble
herrn fick syn på, hvilket charmant ansikte kvinnan hade,
som han följt efter och därför endast sett på ryggen,
blossade det till en passionens låga i hans ögon; det syntes
att han förstod att värdera finhet och skönhet till sitt
rätta pris.

Han flyttade sig inte en tum, han stod midt framför
henne. Äfven hon stannade och såg på honom med ett
friskt, skälmskt leende i blicken.

»God afton!» sade han artigt och lyfte en smula på
sin eleganta ’storm’.

»God afton», svarade hon i samma ton.

»Ni ser så ensam och öfvergifven ut», fortsatte han.

»Ensam måhända, men inte öfvergifven». Hon visade
sina vackra tänder, då hon beledsagade orden med ett lätt
skratt.

»Kanske Ni tillåter, att vi slå våra vägar tillhopa?»
frågade han.

»Det beror på, det.»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free