Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stämning. Hade icke den spirande sjukdomen lagt hinder
i vägen, hade Olga troligen till sist drifvit det så långt,
att grefven satt sig däremot.
Gästerna på dessa tillställningar voro i allmänhet de
samma som på den första, utom Lissy, hvilken ej låtit
höra af sig. Olga hade emellertid sport, att hon installerat
sig i Stockholm på ett sätt, som tycktes tillkännagifva att
hon ämnade stanna där en längre tid.
»Lycka till!» tänkte Olga, »men till mig lär hon inte
komma mera. Och inte tror jag hällre, jag tog emot
henne, om hon kom.»
Brun hade hon mött flera gånger. Så fort hon fick se
honom, vände hon ansiktet tvärt åt motsatt håll. Hon
ville icke ens bevärdiga honom med en blick eller en
hälsning. Hon hade dock sett vid något tillfälle, att han
blef förlägen, då han mötte henne. Hon hade sneglat på
sned och sett att han spände sina svarta ögon med ett
nästan ödmjukt, bedjande uttryck på hennes ansikte.
Hvad kunde det betyda? Ja, det intressade henne inte
det minsta.
Wilmer hade hon också mött några gånger, särskildt
en gång i Kungsträdgården på kvällen, då hon, iklädd en
ljusblå plyschkappa med elegant, svart pälsgarnering, var i
sällskap med grefven och höll denne förtroligt under
armen.
Den unge studenten hade blifvit blossande röd i
ansiktet och betraktat henne som man ser på ett underdjur,
men icke hälsat.
Olga förstod väl anledningen till hans gapande
uppsyn. Han hade icke hört något af henne sedan hon stod
i järnvägskupén. Då var hon i sällskap med operettsångaren
– nu kom hon och höll en annan nobel herre under armen.
Jojo! så där kan det gå ibland.
Hon hade gifvit honom helt obemärkt en liten
hånande nick. Han hade märkt den och hans ögon hade
sprutat eld. Det var ilska öfver hennes hån och begär
efter att få äga henne, som låg i hans blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
