Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han hade stått där på ett ställe som fastnaglad och
låtit blicken följa henne.
När han såg den smidigt tjusande figuren, höljd i den
eleganta kappan, hvilken hon uppbar med ett
oefterhärmligt behag under sin mjuka, elastiska gång, och han tänkte
på att han ändock var den förste, som fört henne ut i
det stora lifvet, den förste, som kysst henne och som
öppnat för henne förlåten till det dunkla, som hennes lidelsefulla
natur åtrått, då kände han en lust efter att våldsamt gå
och skuffa undan den andre, ställa sig bredvid henne och
säga: »du skall ej bry dig om de andra, om de också
kläda dig i siden, ty det är mig, du tillhör; jag är ung och
lifskraftig, men de andra äro utlefvade libertiner, det är
med mig, du skall kunna lefva . . .»
Olga lade märke till, att han följde efter henne; och
när hon i sällskap med grefven gick upp i huset, där hon
bodde, såg hon honom stå på trottoaren midt öfver gatan
och sända henne en bedjande lång blick.
»Stackars gosse!» sade hon för sig själf, i det hon log.
Det var inte utan att hon kände litet medömkan med
honom.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
