Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En afton vid åttatiden stannade en elegant landå
framför trappuppgången till Olgas bostad. I den samma sutto
grefven och Olga. De hade tagit en promenad i vagn
utåt Djurgården i det vackra kvällsvädret. Grefven
brukade nästan hvarje dag ställa sitt ekipage med ett par
eldiga grå hästar till Olgas förfogande. Ibland åkte han
själf med och ibland for hans vackra älskarinna ensam.
Grefven gjorde visst ingen hemlighet af sin
förbindelse; hela den societet, där han umgicks, talade därom.
Han kände nästan en liten triumf att visa Olga för
världen. När hon satt vid hans sida i den sidenklädda
vagnen, iklädd de klädsammaste och modernaste
klädningar och bärande hattar af dyrbaraste och finaste slag, såg
hon med sitt bleka ansikte, sina stora ögon och sitt
präktiga hår ut som en dam med det allra »ädlaste» och
»blåaste» blod i sina ådror. Herrarnas blickar följde henne
med den mest odelade beundran och kvinnorna hviskade
nyfiket sinsemellan, hvad det kunde vara för en förnäm
dam, som for förbi – –
När vagnen stannat, hoppade grefven först ur och
räckte Olga sin hand för att stödja henne vid urstigningen.
Just som hon satte foten på marken, trädde en
torftigt klädd person med ett i hög grad ruskigt yttre fram
till henne. När vagnen åkte fram, hade han stått i
kvällsdunklet lutad mot husväggen.
Efter ha mönstrat Olga med en skarp blick ur sina
stickande ögon, tog han hastigt ett par steg framåt och
fattade henne med brutalt grepp i armen.
Öfverfallet kom så oväntadt, att Olga kände det
ungefär som om blixten slagit ned för hennes fötter. Hon
gaf till ett högt utrop af rädsla och förvåning och sökte
häftigt rycka sig loss, men de seniga fingrarna släppte ej
sitt tag.
»Det är en galning . . . hjälp mig!»
Grefven hade redan fattat karlen i kragen. Med ett
kraftigt ryck hade han sökt att draga undan honom, men
den öfverfallande höll Olga så fast, att äfven hon följde med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
