Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte kunnat hjälpa, att han rodnat starkt. Han hade sjukt
samvete.
Wilmer var värkligt svartsjuk på sin förmögne rival.
Han hatade honom därför att det var han, som gaf Olga
detta, hvilket han önskade att hon skulle ha honom själf
att tacka för. Han ville haft honom fullständigt bort, om
detta icke varit alldeles omöjligt. Men stötte de samman
som medvetna motståndare någon gång, då skulle han
kunna mörda honom i sitt raseri.
Ty han dyrkade Olga nu lika mycket som förr, ja
kanske ännu mera. Hon var hans absoluta, ljusomstrålade
ideal af all kvinlig skönhet och af alla kvinliga passioners
dårande behag. Han hade öfvergifvit alla de andra.
Deras ansikten hade fördunklats inför Olgas fina, bleka profil,
deras koketteri förbleknat inför hennes raffinerade
älskogsspel. Hon ägde hans tanke hvarje minut, hon hade
eröfrat hela hans väsen. Om nätterna låg han ensam hemma
hos sig och drömde om henne, om dagarna firade han
kärleksfäster i hennes våning.
De hade förutsett alla eventualiteter.
Det fans emellan köket och tamburen en stor
garderob, där Olga förvarade det viktigaste af sina toaletter.
Där hade de på golfvet lagt filtar och kuddar. Det var
öfverenskommet att Wilmer skulle taga sin tillflykt dit,
ifall de skulle blifva öfverraskade af grefven eller någon
annan, som de fruktade. En gång hade han också fått
ligga där inne i öfver två timmar. Det var en gång då
grefven alldeles oförberedt kommit upp ett slag på
middagen.
Juliette hade Olga vigt in i hemligheten. Hon hade
bara skrattat med glaskulorna och sagt några rättvisans
ord, om hur bra hon tyckte det var, »när vi kunde lura
männerna, de, som eljes alltid bruka lura oss.» Hon brann
af otålighet att blifva presenterad för den unge studenten.
Olga hade lofvat att ställa om så de sammanträffade ibland.
Detta hade också flera gånger skett. När Olga och
Wilmer ätit frukost vid ett-tiden – hon bjöd honom nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
