Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Billberg hade nu tämligen återfått sitt sinneslugn. Nu
hade han kastat fram den tändande gnistan och måste se
till att kunna fullfölja sina påståenden. Saken hade
redan blifvit för skandallös för att kunna nedtystas. Och
han kände heller ingen lust därtill.
»Jag påstår», sade han med förvånansvärdt lugn, »att
denne herre»... här vände han sig mot Brun... »och
värdinnan på stället medelst tecken meddelat sig med
hvarandra ...jag har märkt det vid upprepade tillfällen ...
herrarna ha sett huru den vackra damen brukar hålla sig
bakom våra ryggar... vi ha blifvit bestulna ... jag kan
taga på min ed, att jag talar sanning... och vi äro två,
som gjort observationer...»
Dessa mycket trovärdigt framsagda ord hade en
oerhörd verkan. De af nattens ansträngningar och förluster
utpinade spelarna voro naturligtvis mycket lättrörda, och
en dylik beskyllning var som att kasta en tändsticka i en
krutdurk.
De visste alla, att om de också ibland vunnit
åtskilligt, så hade de dock på det hela förlorat vackra summor.
Och de hade sett aktören Brun kväll efter kväll skrapa
åt sig den ena sedelhögen efter den andra. Det behöfdes
därför endast ett aldrig så litet sannolikt påstående om
bedrägeri för att de genast skulle misstänka och vara
öfvertygade om något dylikt.
En oerhörd villervalla uppstod. Man sprang om
hvarandra, skrek och fäktade med armarna, ropade att man
borde kalla på polis och häkta det snygga paret, fordrade
att ögonblickligen återfå sina pängar och allt möjligt
dylikt.
Dessa sju à åtta personer, som genom Billbergs
anklagelse blifvit brakta i fullständigt raseri, voro
allesamman sådana, som kände ett rent behof af att uti ett dylikt
uppträde ge luft åt all den förbittring, de kände öfver sin
felande speltur - men ej blott däråt, äfven för de inre
själfanklagelser, som de ej kunde tillbakavisa, var det en
tillfredsställelse att få visa sig riktigt brutalt ilskna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
