Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofemte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägen till mötet knackat på hennes dörr och mött
glansen från hennes ögon. Den unge mannen var - som alla
de andra - en stor beundrare af kårens vackraste kvinliga
officer och det skänkte honom naturligtvis en stor
tillfredsställelse att genom detta uppdrag kunna komma i
närmare beröring med henne. Han hade stått i armén
omkring tre år och ansågs vara en hängifven kämpe. Han
hade med uppriktigt hjärta egnat sig åt arbetet, efter att
ha i sin ungdoms första år lefvat ett stormande lif i sus
och dus och förstört en ärfd förmögenhet.
Han hade med det största hjältemod under dessa tre
år i arméns tjänst - han ansågs nu vara dess
skickligaste musikant och så godt som oumbärlig inom
»stabsmusikkåren» - kämpat emot världens förförelser och
frestelser. Han hade kämpat seggerrikt och vunnit lugn i sin själ.
Men i det ögonblick, han stått öga mot öga på tu
man hand med denna strålande skönhet, som han sett
förläget rodna, då han tilltalade henne, hade det gjutits
några droppar gift i hans ådror. Han ropade i sitt inre om
förlåtelse för att han glömt sig själf och sin plikt, och på
ett syndigt sätt mött den förföriska blicken från de blåa
ögonen, han sökte med de mest förtviflade ansträngningar
att bortjaga hvarje minne af det flyktiga
sammanträffandets intensiva och lockande karaktär, men det ville inte
lyckas honom, giftet spred sig och hotade att undergräfva
hela den tankegång, hvarpå han under de sista åren bygt
sin sällhetsvärld ...
När Olga kom in på mötet, riktade han nästan
omedvetet sina blickar på hennes ansikte. Han satt icke långt
ifrån henne. Han såg, att hon ej förmått fullständigt
utplåna märken efter tårar. Hon hade alltså gråtit, sedan
han lämnat henne. Men hvarför hade hon gråtit? Hon
hade ju gifvit honom blickar ungefär som en nymf på
gatan. Var hon en skrymterska, en dämon, en djefvul i
engladrägt, denna sköna kvinna, som den Lede själf i
afton kastat i hans väg ...?
När ungefär hälften af mötet hade passerat, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
