Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
er en hvit kula. Hvit? En alabasterkula, en snöboll! Man
röstar: pang, en svart! Lifvet är en ruskig affär, när man
tänker på det.
— Tänk inte på det då, sade en tredje.
Daniel Salomon hade slutit sig till dem och hviskade
med sin kyska stämma alkovhemligheter i deras öron. Och
hvar gång han berättade något besynnerligt om fru Raymond,
fru Berthier d’Eyzelles eller furstinnan Seniavine, tillade han
vårdslöst:
— Det vet hela världen.
Skaran af besökande började glesna. Det återstod bara
fru Marmet och Paul Vence.
Vence närmade sig grefvinnan Martin och frågade henne:
— När vill ni att jag skall presentera Dechartre för er?
Det var andra gången han frågade henne om det. Hon
tyckte icke om att se nya ansikten. Hon svarade mycket
likgiltigt:
— Er skulptör? När ni vill. Jag har sett några vackra
medaljonger af honom på Marsfältet. Men han producerar
inte mycket. Det är en amatör, inte sant?
— Det är en stor själfkritiker. Han behöfver inte arbeta
för att lefva. Han låter sina figurer bli till under långsamma
smekningar. Men tag inte miste på honom, min fru: han
både vet och känner; han skulle vara en mästare om han
inte lefde så ensam. Jag känner honom sedan vår barndom.
Man tror i allmänhet att han är människohatare och dyster.
Han är i verkligheten passionerad och blyg. Hvad som fattas
honom, och hvad som alltid kommer att fattas honom för att
nå det högsta i sin konst, det är enkelhet och enfald. Han
är orolig och fördärfvar sina bästa intryck för sig. Jag tror
att han är mindre skapad för skulpturen än för poesien eller
filosofien. Han vet mycket, och ni kommer att bli förvånad
öfver hur rik och omfattande hans begåfning är.
Fru Marmet instämde välvilligt.
Hon gjorde sig omtyckt i sällskapslifvet genom att själf
synas tycka om det. Hon lyssnade mycket och talade föga.
Antingen hon verkligen höll af fru Martin eller hon öfverallt
förstod att diskret antyda, att hon föredrog just det hus där
hon befann sig — hon värmde sig med en belåten min af
gammal släkting i ett hörn framför denna spisel i ren Louis
XVI, som passade så väl till hennes typ af en vacker och
öfverseende gammal dam. Man saknade bara hennes
silkespudel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
