Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hur mår Toby? frågade henne fru Martin. Herr
Vence, känner ni Toby? Han har långt silkeshår och en liten
allra som käraste nos, alldeles svart.
Fru Marmet njöt af det beröm Toby fick, då en gammal
gubbe med rosiga kinder och hvitt, lockigt hår, närsynt,
nästan blind bakom sina guldbågade glasögon, stultade in,
snubblande mot möblerna, hälsande på tomma fåtöljer och
stötande mot speglarna. Han stack sin krokiga näsa nästan
i ansiktet på fru Marmet, som gaf honom en indignerad blick.
Det var hr Schmoll, medlem af Académie des Inscriptions.
Han smålog med koketta grimaser; han sade älskvärdheter
åt grefvinnan Martin med den sträfva och tjocka röst
som han ärft af sina judiska fäder och med hvilken de fordom
hade kräft sina gäldenärer, bönderna i Elsass, i Polen och
på Krim. Han talade med tunga och oeleganta vändningar.
Denne store filolog, medlem af institutet, kunde alla språk
utom franska. Och fru Martin smålog för sig själf åt hans
tungfotade artigheter, rostiga som gammalt järnskrot hos
lumphandlarna, och uppblandade med några torra blomster
från den poetiska allmänningen. Hr Schmoll höll af poesi
och kvinnor, och han var för öfrigt spirituell.
Fru Marmet låtsade icke känna honom och aflägsnade
sig utan att besvara hans hälsning.
Då hr Schmoll kommit till botten på sin poetiska
repertoar, blef han plötsligt dyster. Han suckade djupt. Han
beklagade sig bittert: han hade icke nog stora ordnar, han
behöfde flera sinekurer, och den bostad staten bestod honom
räckte icke till för honom, hans hustru och fem döttrar. Det
låg en viss storhet i hans klagan. Det fanns i honom något
af Hezekiels och Jeremias ande.
I det han lät sina guldglasögon krypa utefter bordskifvan
upptäckte han plötsligt Vivian Bells bok.
— Åh, utropade han bittert, Yseult la Blonde! Läser ni
i den, min fru? Nå väl, ni skall veta att fröken Vivian Bell
har stulit en grafskrift af mig och att hon till på köpet har
förvanskat den genom att sätta den på vers! Se här, sid. 109:
— Gråt ej, du som jag älskat har:
det som ej är ej heller var.
— Låt fritt min smärtas flöden dugga:
en skugga gråta kan en skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
