Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kära kollega; och det är just hvad som gör er till en
respektabel vetenskapsman och en man med godt hufvud.“
Sårad af detta grymma beröm, föresatte sig Marmet att trots
allt lära sig en smula etruskiska. Han föreläste för sina
kolleger i Académie des Inscriptions en studie öfver
böjningarnes betydelse i den gamla toskanska munarten.
Fru Martin frågade hvad som menades med böjningar.
— Åh, min fru, om jag skulle förklara allt, skulle vi
bara krångla bort oss. Det är nog för er att veta, att den
stackars Marmet i sitt föredrag citerade latinska texter, och
att han citerade dem alldeles uppåt väggarna. Schmoll är
emellertid en stor latinare och världens förnämste kännare
af inskriptioner, näst Mommsen.
Han förebrådde sin unga kollega (Marmet var ännu icke
femtio år) att han kunde för mycket etruskiska och för litet
latin. Sedan dess fick Marmet ingen ro. Vid hvarje
sammanträde blef han persifflerad med munter grymhet och utsatt
för sådant gyckel, att han till sist blef ond, oaktadt sitt
milda lynne. Schmoll hatar emellertid ingen. Det är en af
de dygder som tillhöra hans race. Han är inte ond på dem
som han förföljer. En dag, då han gick uppför trappan till
Institutet med Renan och Oppert, mötte han Marmet och
räckte honom handen. Marmet tog den icke och svarade:
“Jag känner er inte.“ — “Tar ni mig för en latinsk
inskription?“ replikerade Schmoll. Dessa ord voro kanske
icke utan sin del i att Marmet dog och blef begrafven. Ni
förstår nu hvarför hans änka, som pietetsfullt vakar öfver
hans minne, betraktar hans fiende med rysning.
— Och jag som har bjudit dem på middagar tillsammans
och placerat dem bredvid hvarandra!
— Min fru, det var visserligen inte omoraliskt, men
det var grymt.
— Jag kommer kanske att stöta er för hufvudet, min
herre; men om jag nödvändigt måste välja, skulle jag hellre
begå något omoraliskt än en grymhet.
En lång och högväxt ung man, mager, med ett brunt
ansikte och ett par långa mustascher, trädde in och hälsade
med en något kort artighet.
— Herr Vence, ni känner ju hr Le Ménil?
De hade mött hvarandra förut hos fru Martin och
träffades stundom på fäktsalarna, där hr Le Ménil var en
trägen gäst. Dagen förut hade de mött hvarandra hos fru
Meillan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
