Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och med “guldstyckena“ — som han har fått i betalning för
den och som han icke skulle ha fått för en mera kysk bok,
att hjälpa honom till att göra en pilgrimsfärd till Assisi.
Fru Martin, som blef road af denna historia, frågade
hur mycket som var sant i den. Vence svarade, att man
icke borde försöka få veta det.
Han tillstod att han var skaldens idealistiske biograf och
att man icke borde taga de historier, som han berättade om
honom allt för bokstafligt.
Men han försäkrade åtminstone att Choulette skulle ge
ut sina Smekningar och att han tänkte besöka den heliga
Franciski cell och graf.
— Men i så fall, utropade fru Martin, tar jag honom
med mig till Italien. Herr Vence, tag rätt på honom och
för honom till mig. Jag reser i nästa vecka.
Hr Martin bad om ursäkt för att han icke kunde stanna
längre. Han måste afsluta en rapport som skulle lämnas in
dagen därpå.
Fru Martin sade att hon icke intresserade sig för någon
så mycket som för Choulette. Paul Vence ansåg honom
också för en mycket sällsam varietet:
— Det är i verkligheten inte mycket som skiljer honom
från de helgon om hvilkas ovanliga lefnad vi ha läst. Han
är uppriktig liksom de, han har en utsökt förfinad känsla
och en fruktansvärdt våldsam själ. Om han väcker anstöt
med många af sina handlingar så beror det på att han är
svagare än de, att han är mindre uppburen af troende
meningsfränder, eller kanske bara på att man ser honom på för nära
håll. Och för resten finns det svarta helgon liksom det
finns svarta änglar: Choulette är helt enkelt ett svart helgon.
Men hans dikter äro verkliga och inspirerade dikter och stå
långt öfver allt hvad det sjuttonde århundradets hofpredikanter
och teaterpoeter åstadkommo i den vägen.
Hon afbröt honom.
— Medan jag tänker på det måste jag komplimentera
er för er vän Dechartre. Det är en fängslande och sällsynt
intelligent man.
Och hon tillade:
— Kanske bara litet för inåtvänd.
Vence påminde henne om att han hade förutsagt, att
Dechartre skulle väcka hennes intresse.
— Jag kan honom utantill; vi äro barndomsvänner.
— Ni kände hans familj?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
