Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det sades till att det var serveradt.
Hon bad om ursäkt för att middagen var efter italiensk
smak. Hon hade en poet från Fiesole till kock.
Vid bordet talade de framför faten med fiasconi,
garnerade med majsbröd, om detta lyckliga femtonde århundrade
som de älskade så högt. Prins Albertinelli prisade den tidens
konstnärer för deras allsidighet, för den brinnande kärlek de
lade ned i sin konst och för det öfvermått af geni, som
förtärde dem. Han talade patetiskt och med en smekande röst.
Dechartre beundrade dem. Men han beundrade dem på
ett annat sätt.
— För att rätt berömma dessa män, sade han, hvilka
från Cimabue till Masaccio arbetade så trohjärtadt, skulle jag
önska att jag kunde finna blygsamma och exakt träffande
loford. Man måste först och främst visa dem i deras
verkstäder och deras bodar, där de lefde som handtverkare. Det
är först då man ser dem vid deras arbete som man förstår
att uppskatta deras enfald och deras geni. De voro okunniga
och råa. De hade läst litet och sett föga. De kullar som
omgifva Florens stängde horisonten för deras ögon och deras
själar. De kände blott sin stad, den heliga skrift och några
fragment af antikens skulptur, som de studerade, ja smekte
med kärlek.
— Ni har rätt, sade professor Arrighi. De bekymrade
sig blott om att finna de bästa arbetsmetoderna. Deras sträfvan
gick ut på att preparera ytorna och blanda färgerna så väl
som möjligt. Den som först fann upp att limma ett stycke
väf öfver trädet för att målningen icke skulle spricka sönder
liksom det, gällde för att vara en underbar man. Hvarje
mästare hade sina formler och recept, som han bemödade sig
om att hålla hemliga.
— Lyckliga tid, återtog Dechartre, då man ännu icke
hade en aning om den personliga originalitet, som vi i våra
dagar jaga efter med sådan häftighet. Lärlingen försökte
att göra likadant som mästaren. Han hade ingen annan
ärelystnad än den att likna honom, och de olikheter som
skilde honom från de andra uppstodo mot hans vilja. De
arbetade icke för äran, men för att lefva.
— Det gjorde de rätt i, sade Choulette. Det finns
ingenting bättre än att arbeta för sitt uppehälle.
— Begäret att nå fram till eftervärlden oroade dem icke,
fortfor Dechartre. De visste ingenting om det förflutna och
hade icke heller någon uppfattning af det tillkommande, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
