Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Florens, och roade sig med att berätta galanta historier, dels
lustiga, dels sorgliga. Därefter berättade hon det goda infall
hon haft dagen förut.
— Ni hade gått till Carmina med hr Dechartre, darling,
och ni hade lämnat fru Marmet kvar i Fiesole. Det är en
behaglig gammal dam, en blygsam och belefvad gammal
dam. Hon kan många historier om de mera bemärkta
personerna i Paris. Och då hon berättar dem, gör hon som
min kock Pampaloni då han serverar förlorade ägg: han
saltar dem icke, men han ställer saltkaret bredvid. Fru
Marmets tunga är mycket mild. Saltet är bredvid, i ögonen.
Det är som Pampalonis ägg, min älskling: hvar och en får
efter sin smak. Åh, jag tycker mycket om fru Marmet.
I går, sen ni hade gått, fann jag henne ensam och nedstämd
i ett hörn af salongen. Hon tänkte på sin man, och det
var en sorgetanke. Jag sade till henne: “Vill ni att jag
också skall tänka på er man? Jag skall gärna hjälpa er att
tänka på honom. Jag har hört att han var en lärd man,
och medlem af kungliga sällskapet [1] i Paris. Fru Marmet,
tala med mig om honom.“ Hon svarade att han hade ägnat
sig åt etruskerna och att han hade offrat dem hela sitt lif.
Åh, darling, jag blef strax förälskad i minnet af denne herr
Marmet som lefde för etruskerna. Och det var då jag fick
mitt goda infall. Jag sade till fru Marmet: “Vi ha ett litet
anspråkslöst etruskiskt museum i Fiesole, i palazzo Pretorio.
Följ med mig dit! Vill ni?“ Hon svarade mig att det var
hvad hon helst ville se i hela Italien. Vi gingo bägge två
till palazzo Pretorio; vi sågo en lejoninna och en mängd
små människofigurer af brons, groteska, mycket feta och
mycket magra. Etruskerna voro ett folk som utmärkte sig
för en allvarlig munterhet. De gjorde karrikatyrer i mässing.
Men fru Marmet betraktade med en smärtblandad beundran
dessa små dockor, några nedtyngda af sina stora magar,
andra förvånade öfver att visa sina nakna benknotor. Hon
betraktade dem som ... det finns ett mycket vackert franskt
ord som jag söker efter ... som monument och troféer efter
herr Marmet.
Fru Martin smålog. Men i verkligheten var hon
nedstämd. Hon fann himmelen hotfull, gatorna fula, de
förbigående vulgära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
