Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intet. Jag lät mig ledas af mina många och lätta begär utan
att det tröttade mig. Jag intresserade mig för allt, och jag
ville intet: det är blott genom att vilja som man lider. Jag
vet det nu. Men jag hade ingen mörk och pockande vilja.
Jag var lycklig utan att veta det. Åh, inte mycket, det är
sant; bara så mycket som behöfs för att lefva. Nu är jag
det inte längre. Genom er har jag förlorat allt, mina nöjen,
det intresse jag fann i lifvets och konstens bilderböcker, det
utsökta nöjet att med mina händer gifva lif åt en drömd
gestalt — allt detta förlorade jag, då jag mötte er, och icke
ens någon saknad efter allt detta har ni lämnat kvar åt mig.
Jag ville icke längre veta af min förlorade frihet, mitt
försvunna lugn. Det tycks mig som om jag icke har lefvat förr
än jag mötte er. Och nu, då jag känner mig lefva, kan jag
hvarken lefva i er närhet eller skild ifrån er. Jag är
eländigare än de tiggare, som ni mötte på vägen till Ema. De
hade luften att andas. Och jag, jag kan icke andas något
annat än er, er som jag icke har. Likväl är det min glädje,
att jag har mött er. Det är det enda som har någon
betydelse i mitt lif. Ännu helt nyss trodde jag att jag hatade
er. Jag misstog mig. Jag tillber er, och jag välsignar er
för det onda ni har gjort mig. Jag älskar allt som kommer
från er.
De hade närmat sig de svarta träd, som stå på båda
sidor om San Niccolas bro. På andra sidan floden bredde
fälten ut sig i obestämda former, hvilkas melankoli
förstorades i natten. Då hon såg honom lugn, fylld af en ljuf trånad,
trodde hon att hans kärlek blott var rotad i hans fantasi,
att den tog sitt utlopp i ord och att hans begär mynnade
ut i drömmar. Hon hade icke väntat sig en så snabb
resignation. Hon kände sig nästan en smula besviken att så lätt
ha sluppit ur den fara hon nyss hade darrat för.
Hon räckte honom sin hand, modigare nu än första
gången.
— Låt oss vara vänner. Det är sent. Vi måste vända
om, följ mig till min vagn, som väntar på mig vid piazza
della Signoria. Jag skall vara en god väninna för en
framdeles liksom hittills. Jag är inte ond på er.
Men han drog henne med sig öfver bron till andra
stranden, i fältens stigande ödslighet.
— Nej, jag låter er icke gå innan jag har sagt er det
som jag måste säga. Men jag kan icke tala längre, jag finner
inga ord. Jag älskar er. Jag vill äga er. Jag vill veta att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
