Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni tillhör mig. Jag svär er att jag icke ämnar tillbringa
en enda natt till i ovisshet om detta, den förfärliga
ovissheten.
Han tog henne och tryckte henne i sina armar, och
ansikte mot ansikte med henne sade han, i det han
med blicken spanade efter hennes blickars lågor under floret:
— Ni måste älska mig. Jag vill det, och det är
också ni själf som har velat det. Säg att ni tillhör mig.
Säg det!
Hon gjorde sig lös helt sakta och svarade med en svag
och dröjande röst:
— Jag kan icke. Jag kan icke. Ni ser ju att jag är
uppriktig mot er. Jag sade er nyss att jag inte är ond på
er. Men jag kan icke göra det som ni begär af mig.
Och hon återtog, med en tanke på den frånvarande, som
väntade henne:
— Jag kan icke.
Han stod böjd öfver henne och spanade full af ångest
i denna blick, som darrade och beslöjades likt en
dubbelstjärna.
— Hvarför? Ni älskar mig, jag känner det, jag ser det.
Ni älskar mig. Hvarför vill ni göra mig illa, hvarför vill ni
inte tillhöra mig?
Han drog henne in till sitt bröst, han ville trycka sin
mun och sin själ mot hennes mun där under slöjan. Denna
gång gjorde hon sig lös med en smidig viljeansträngning
och sade:
— Jag kan icke. Fråga mig icke mera. Jag kan icke
tillhöra er.
Hans läppar skälfde, hela hans ansikte ryckte
konvulsiviskt. Han ropade:
— Ni har en älskare, och det är honom ni älskar.
Hvarför drifver ni gäck med mig?
— Jag svär er att jag icke känner någon lust att drifva
gäck med er, och att om jag skulle älska någon i världen,
då skulle det vara er.
Men han hörde icke på henne.
— Låt mig vara!
Och han flydde bort öfver det svarta fältet. Arno, som
här steg upp öfver stranden, bildade i den sanka marken
laguner i hvilka den halft beslöjade månen bröt sitt osäkra
ljus. Han gick midt igenom vattenpussarne och smutsen,
med en snabb, blind och hemsk gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
