Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— O ja, jag tror på Gud och på Jesu Kristi ord.
Tronhimmeln, baneren och de hvita slöjorna hade nu
försvunnit i en krökning af den backiga vägen. Men man
såg ännu Choulettes kala hjässa blänka under de
guldgnistrande strålarne från vaxljusen.
Under tiden väntade Dechartre ensam i trädgården.
Thérèse fann honom stödd mot barriären på den terrass, på hvilken
han först hade känt kärlekens kval. Medan miss Bell tillsammans
med prinsen sökte ut en lämplig plats för den kampanil,
i hvilken hon skulle hänga upp den nya klockan, drog han ett
ögonblick sin väninna med sig under en guldregnsbuske.
— Ni hade ju lofvat mig att vara nere i trädgården,
då jag skulle komma. Jag har väntat på er en timme, och
jag trodde att den aldrig skulle ta något slut. Ni borde inte
ha gått ut. Det öfverraskade mig och gjorde mig förtviflad
att icke finna er här.
Hon svarade undvikande att hon hade blifvit tvungen
att gå till stationen och att miss Bell hade tagit henne med
sig hem i sin vagn.
Han bad henne förlåta, att han hade visat sig otålig.
Men allting skrämde och oroade honom. Hans lycka gjorde
honom rädd.
Man hade redan satt sig till bords då Choulette kom
med ett ansikte som en af antikens satyrer; en fruktansvärd
munterhet lyste ur hans fosforglänsande ögon. Efter sin
återkomst från Assisi hade han blott lefvat tillsammans med
småfolk nere i staden; han hade hela dagarne druckit Chiantivin
med flickor och handtverkare, och han hade undervisat dem
i glädje och oskuld och profeterat för dem om Jesu Kristi
återkomst och om ett snart upphäfvande af alla skatter och
all militärtjänst. Efter processionens slut hade han samlat
en skara landstrykare omkring sig i den romerska teaterns
ruiner och på ett förbistradt språk, i hvilket den toscanska
dialekten blandade sig med franskan, hållit en predikan för
dem, som han nu fann ett nöje i att upprepa:
— Konungarne, senatorerna och domarne hafva sagt:
“Folkens lif är i oss.“ Men de ljuga, och de äro att likna
vid en graf som säger: “Jag är vaggan.“
“Folkens lif är i fältens skördar, som gulna under
Herrens öga. Det är i vinrankorna, som slingra sig kring
almarne och i det leende och de tårar med hvilka himmelen
vattnar trädens frukter inom trädgårdarnes murar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
