Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som nu lyste i ljus grönska, vidare de små randiga
åkerlapparna på kullarnes sluttningar och poppelraderna längs
med flodernas stränder. Hela resan flöt för henne i ett;
hon njöt den fulla lyckan af de stunder hon genomlefvat
och den glada förvåningen öfver den djupa lycka som ännu
väntade henne. Och då tåget stannade i banhallens bleka
dager, var det med ett småleende som om hon vaknat ur
en lycklig sömn, hon mottog sin man, som var förtjust öfver
att återse henne. Hon omfamnade den goda fru Marmet
och tackade henne af allt sitt hjärta för hennes sällskap.
Och sanningen var, att hon kände sig tacksam mot allt och
alla, liksom hr Choulettes heliga Franciscus.
Vagnen förde henne fram utmed kajerna, där dammet
stod rödt i solnedgången; och där hon satt tillbakalutad i
sitt hörn, lyssnade hon tålmodigt till sin man, som underhöll
henne om sina framgångar i kammaren, om sin parlamentariska
grupps syften, om sina planer och förhoppningar och
om nödvändigheten att gifva två eller tre stora politiska
middagar. Hon slöt ögonen för att kunna tänka bättre.
Hon sade till sig själf: “I morgon har jag ett bref från honom,
och inom en vecka får jag återse honom.“ Då vagnen
passerade en af broarne, som tycktes rulla böljor af eld i
solnedgångsskimret, broarnes sotiga hvalfbågar, platanernas
konturer och kastanjernas blommande kronor i trädgrupperna på
Cours-la-Reine; allt detta som hon kände så väl stod nu för
henne i en ny dager och tycktes henne större och härligare
än förr. Det var som om hennes kärlek hade gjutit en ny
färg öfver världen. Och hon frågade sig själf om träden
och stenarne kände igen henne. Hon tänkte: “Hur är det
möjligt att min tystnad, mina blickar, hela min kropp och
himmelen och jorden icke ropa ut min hemlighet?“ Hr
Martin-Bellème, som trodde att hon var litet trött efter resan, rådde
henne att hvila ut. Och på natten skref hon, instängd i sitt
rum, midt i den stora tystnaden i hvilken hon tyckte sig
höra hvarje skälfning i sin själ, ett bref till den frånvarande,
ett bref fylldt af dessa ord som likna blommor däri att de
ständigt äro lika och dock ständigt nya: “Jag älskar dig,
jag väntar dig. Jag är lycklig. Jag känner, att du är mig
nära, och det finns ingenting annat i världen än du och
jag. Från mitt fönster ser jag en stjärna, en blå stjärna,
som darrar. Jag ser på den och tänker på att också du
ser den i Florens. På bordet har jag lagt den lilla skeden
med den röda liljan. Kom! Jag brinner af din eld, fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
