Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än mitt, och som likväl bli älskade. Ack, mitt förflutna, om
ni bara visste hur obetydligt det har varit!
— Jag vet hvad ni kan gifva. Man kan icke förlåta er
det som man skulle förlåta en annan.
— Men, min vän, jag är som de andra.
— Nej, ni är icke som de andra. Er kan man icke
förlåta något.
Han talade med hatfullt sammanbitna tänder. Hans ögon,
dessa ögon som hon hade sett så stora och brinnande af en
ljuf eld, voro torra och hårda nu och hade en ny och
främmande blick, som skrämde henne.
Hon gick och satte sig på en stol längst bort i rummet,
och med öfverfullt hjärta och stora och förvånade ögon som
ett barn, satt hon där länge, skakad af krampaktiga
skälfningar, tills hon slutligen brast i gråt.
Han suckade:
— Hvarför lärde jag känna er?
Hon svarade genom tårar:
— Jag ångrar icke att jag har känt er. Det ger mig
döden, men jag ångrar det icke. Jag har älskat.
Han envisades att tillfoga henne lidande. Han kände
att han var förhatlig, men han kunde icke hejda sig.
— Ja, sade han, det är ju möjligt att ni har älskat mig
också.
Hon sade på en gång mildt och bittert:
— Jag har icke älskat någon annan än er. Jag har
älskat er för mycket. Det är det ni nu straffar mig för.
O, kan ni tro att jag någonsin har varit för en annan hvad
jag har varit för er!
— Hvarför inte?
Hon betraktade honom maktlös, modlös.
— Är det verkligen sant att ni inte tror mig, säg?
Och hon tillade mildt:
— Om jag dödade mig skulle ni då tro mig?
— Nej, jag skulle inte tro er.
Hon torkade sina kinder med näsduken; därefter fäste
hon på honom sina ögon, som glänste genom tårarne:
— Det är slut, alltså.
Hon reste sig och lät blicken ännu en gång glida
öfver alla dessa föremål i rummet, med hvilka hon hade
lefvat i munter och vällustfylld förtrolighet, alla dessa ting
som hon hade betraktat som sina och som nu plötsligt icke
skulle betyda något för henne längre, som nu betraktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
