Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne som en främling och en fiende: hon säg den lilla
statyetten af en naken kvinna, som sprang och som sträckte
ut armen till en gest, hvars betydelse hon aldrig hade fått
förklaring på; de florentinska medaljerna, som erinrade henne
om Fiesole och om de förtrollade dagarne i Italien;
flick-profilen som Dechartre hade skisserat och som smålog i sin
vackra, litet sjukliga magerhet. Hon stannade ett ögonblick
med sympati framför denna lilla tidningsförsäljerska, som också
hon hade kommit och försvunnit, bortförd på lifvets och
tingens oändliga ström.
Hon upprepade:
— Det är slut, alltså?
Han teg.
Skymningen började redan beslöja deras konturer.
Hon sade:
— Hvad skall det bli af mig?
Han svarade:
— Och hvad skall det bli af mig?
De betraktade hvarandra med medlidande, emedan hvar
och en kände medlidande med sig själf.
Thérèse sade:
— Och jag som alltid var rädd för att bli gammal, för
er och för min egen skull, för att vår vackra kärlek icke
skulle dö. Det vore bättre om man aldrig blifvit född. Hvad
var det då för en förkänsla jag hade då jag var liten, då
jag gick under lindarne på Joinville och önskade att jag
skulle få dö?
Hon stod med armarne längs med sidorna och händerna
knäppta; hennes fuktiga blick glänste i halfmörkret.
— Och det finns inte något medel i världen att lära er
förstå, att det som jag säger er är sant, att jag aldrig, sedan
jag blef er, aldrig ... Men hur skulle jag ha kunnat det?
Blotta tanken på något sådant förefaller mig ohygglig och
meningslös. Ni känner mig alltså så litet?
Han skakade sorgset på hufvudet:
— Ja, jag känner er inte.
Ännu en gång sände hon en frågande blick till alla de
ting i rummet, som hade bevittnat deras kärlek.
— Det som vi ha varit för hvarandra, det har alltså
varit fåfängt, förgäfves. Man krossar sig mot hvarandra,
man förenas icke!
Hon gjorde uppror mot detta. Det var icke möjligt att
han icke kände, hvad han betydde för henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
