Genom Tysklands och Sveriges historia återklingar sedan århundraden ett namn, vid hvars minne svensken reser sitt hufvud högre och den frihetsälskande tysken blottar af beundran sitt. Det är Leipzig, Breiten feld och den 7 September 1631.
Konung Gustaf Adolf stod med sina svenskar och finnar på Tysklands jord att värna det heligaste och högsta i lifvet: frihet och tro. Tilly, den förfärlige gamle korpralen, hade inryckt i Sachsen, och konungen följde honom. Två gånger redan hade de mötts, tigern hade manat lejonet till kamp, men lejonet rörde sig icke. Nu stodo de tredje gången i hvarandras åsyn; det förkrossande slaget måste falla, och Tyskland darrade under förbidan på sitt öde.
Tidigt om morgonen ryckte de förenade svenska och sachsiska härarna öfver Loberbäcken fram emot byn Breitenfeld och uppställde sig där i slagordning. Det var en ny krigskonst uppfunnen af konungen; fotfolket i brigader, ryttarne i små skvadroner, mellan dem musketörer och det hela på två linier, men sachsarne skilda för sig. Konungen red långs lederna, ordnade allt med sin skarpa blick och talade uppmuntrande ord. Hans öga hvilade med välbehag på desse tappre; där stod Gustaf Horn med sina ryttarskaror på vänstra flygeln; i centern den tappre Teuffel och framför honom Torstenson med sina lätta, men fruktansvärda läderkanoner; Banér med sina lifflänningar och Hepburn med sina skottar stodo på andra linien.
Sist nalkades konungen högra flygeln, hvilken han själf anförde. Här stodo fem regementen rytteri: Tott med sitt regemente, Soop med sina västgötar, Stenbock med sina smålänningar och ytterst af alla Stålhandske med finnarne. Konungens blick klarnade alltmera, under det att han långsamt passerade de skyldrande lederna.
--Stålhandske, sade han och hejdade sin kolossala mörkbruna springare vid finnarnes sista led - I förstån väl hvarför jag ställt eder ytterst. Mot oss står Pappenheim med sina walloner - han längtar att göra min bekantskap, anmärkte konungen småleende - och menar jag att vi få en hård dust, om han från denna sidan kastar hela svärmen öfver oss. Jag litar därpå att I och edra finnar skolen rätt eftertryckligt emottaga honom.
Härefter höjde konungen rösten, så att han hördes af hela ryttarskaran, och tillade:
- Låten se, gossar, att I icke hamren edra svärd slöa på de där järnklädda karlarne, utan stöten hellre ned hästen först, så skolen I sedan ha lätt sak med den tunge ryttaren.
Det finska rytteriet förstod ganska väl både faran och äran af sin ställning och var däröfver stolt. Konungens tillit uppfyllde alla med mod och tillförsikt. Det fanns icke en, som ej varit beredd att möta den fruktade Pappenheim själf. När man såg dessa i allmänhet kortvuxna och undersätsiga gestalter på deras små oansenliga hästar, skulle man vid första anblicken hafva ansett dem föga vuxna ett anfall af de reslige wallonerne på deras eldiga starktbyggda och stora springare. Tilly själf, i det tal han höll till sin här strax före slaget, talade med förakt om sina uthungrade, nakna fiender och deras hästar, sämre än de kejserliges sämsta trosshästar. »Riden rakt på dem, tillade han, och ryttare och häst skola vanmäktiga störta ned under hofvarna af edra frustande springare ». Men Tilly kände ej sin fiende rätt eller låtsade ej känna honom. Hvad som brast det finska rytteriet i yttre hållning och utseende, ersattes mer än tillräckligt af ryttarens järnfasta muskler och lugna, in i döden okufvade mod, och hans småvuxna häst hade hela den finska rasens ihärdighet, som under flera timmars tröttande fäktning i längden bidrog icke ringa till segern.
Följd af finnarnes glada hurra, galopperade konungen bort. Stålhandske vände sig till sitt folk och upprepade konungens ord på finska. De raske ryttarnes ansikten skeno af stolthet och glädje.
- Nåväl, Bertila, tillade Stålhandske, i det han vände sig till en ung ryttare, som i främsta ledet red en vacker svart häst och utmärkte sig framför de öfrige genom sin längd och sin hållning, - har du lust att i dag förvärfva dig riddarsporren?
Den tilltalade syntes öfverraskad, saluterade med värjan och rodnade allt upp under skärmen af stormhufvan.
- Jag har aldrig vågat eftersträfva en så stor utmärkelse, svarade han, och hans glödande kind lät likväl ana, att just detta varit målet för hans hemligaste drömmar. - Jag ... en bondeson! tillade han dröjande.
Stålhandske log.
- Blixt och dunder, pojken rodnar ju som en flicka i brudstolen! En bondeson? Hvad d-n ha då vi andra varit från början? För du icke fyra fullrustade ryttare i fält? Har icke vår Herre gifvit ett hjärta i ditt bröst och kungen en värja i din hand? Det är ock ett sköldemärke; för resten får du sörja själf.
Tusende snabba tankar genomforo hastigt som blixten ryttarens själ. Han tänkte på sin barndom borta i Finland, i det aflägsna Osterbotten. Han erinrade sig huru fadern, den gamle Bertila, som under klubbekriget varit en af hertig Carls förnämste anhängare, af sedermera konung Carl IX erhållit fyra stora gårdar, hvilka hvardera rustade häst och karl, och därigenom blifvit en af de rikaste bönder i sitt land. Han mindes sin första ungdom i Stockholm, dit hans fader sändt honom i den ärelystna afsikt att en dag förvärfva ära och ynnest vid konungens sida, och huru han, än ärelystnare, i stället för fredliga kunskaper, lärde i hemlighet fäkta och rida, intilldess den stränge fadern slutligen gaf vika och tillät honom söka en plats bland konungens finska rytteri. Alla dessa minnen korsade i ett ögonblick den unge krigarens panna, ty nu, nu var den kommen, den stund, då han, en yngling ur hopen, skulle tillkämpa sig jämlik rang med denna stolta adel, som härtills med förakt nedblickat på honom och hans likar. Det var denna tanke som jagade blodet upp på hans kind; han kände att den kunde jaga honom in i döden.
Dock icke ensamt den. Hans ynglingahjärta vidgades vid den tanken att strida under hjältekonungens ögon en hård, en afgörande strid för sin tros frihet, sitt lands ära, för allt hvad lifvet äger dyrast och högst, och denna öfvertygelse, delad af hela bären, med undantag af några besoldade utländska trupper, bar inom sig segerns visshet och försmak redan innan striden begynt.
Innan ännu den unge ryttaren hann svara sin ädelmodige chef, hördes på afstånd konungens höga stämma mana till bön. Den ridderlige hjälten aftog sin hatt, i det han sänkte spetsen af sin värja mot jorden, och denna rörelse följdes genast af alla de kringstående trupperna. Och konungen bad med ljudelig stämma:
- Allgode Gud, som bär seger och nederlag i din hand, vänd ditt huldrika ansikte till oss, dina tjenare! Från fjärran länder och lugna boningar hafva vi kommit hit, för att strida för frihet, för sanning, för ditt evangelium Gif oss seger för ditt heliga namns skull! Amen.
En hög förtröstan fyllde vid dessa ord hvarje bröst. Den svenske trumpetaren red att utmana de kejserlige, och Tilly svarade stolt, att konungen visste nog hvar han skulle finna honom.
*
Klockan tolf vid middagstid kom den anfallande svenska hären i skotthåll för de kejserliges artilleri, som var uppställdt på höjden bakom deras slagordning. Svenska artilleriet svarade, och striden begynte. Solen sken de anfallande rakt i ögonen; sydvästvinden dref öfver dem moln af damm och hvirflar af tjock krutrök. Konungen lät hären svänga åt höger, för att få vind och sol på sidan; Pappenheim begärde och fick order att förekomma det. Med ljungeldens hastighet ilade han fram, svängde om och tog högra svenska flygeln i flanken. I ögonblicket kastade konungen rhengrefvens regemente och Banérs ryttare i hans väg. Stöten var förfärlig; hästar och ryttare tumlade öfver hvarandra. Pappenheim drog sig tillbaka, men blott för att i nästa ögonblick kasta sig öfver finnarne. Wallonernes långa mörka linie rusade fram i blindt raseri; förgäfves, de stötte mot en mur af järn, deras främsta led förkrossades, andra ledet svängde om, andra anfallet var tillbakaslaget. Pappenheim rasade; för tredje gången störtade han till anfall; nu hade finnarne vid sin sida liffländare och kurländare. Stålhandske mottog sin fiende lika kallt, lika eftertryckligt; omöjligt att genombryta denna lefvande mur.
Sena till vrede, hade finnarne härtills värjt sig med orubblig köld. Men småningom hänfördes också de af stridens hetta; vid fjärde anfallet hade fiendens raseri meddelat sig äfven åt dem, och de stodo numera knappt att hejda. Stålhandskes mäktiga stämma ljöd öfver slagvimlet; än en gång slöto sig det finska rytteriets leder tillsamman, än en gång kastades fienden hårdt tillbaka. Dock Pappenheim, höljd af sår, dref för femte gången sina walloner till anfall. Och nu brötos de finska lederna själfmant, men blott för att i sin järnfamn omsluta de inträngande. Striden begynte att kämpas man mot man och wallonernes hästar att tröttna. Men stort som deras nederlag var ock deras raseri. För femte gången tillbakaslagna, anföllo de ännu den sjette, lika blodigt, lika förgäfves. Sjunde gången följdes Pappenheim blott af sina trognaste, och när äfven detta sista förtviflade angrepp endast betäckte fältet med de anfallandes lik förmådde hans fruktade stämma ingenting mer. Wallonernes öfverblifna skara spridde sig i den vildaste flykt öfver vägen åt Breitenfeld.
Höljde af blod och damm, drogo finnarne andan. Men knappt hade röken ett ögonblick skingrats, innan de upptäckte en afskuren kvarlefva af fiendens här. Det var hertigen af Holstein med sitt fotregemente, som åtföljt Pappenheim. Finnarne voro nu engång varma och stodo icke att hejda. I förening med östgötarne kringrände de holsteinarne, krossade och tillintetgjordc dem; desse tappre försvarade sig till sista man och föllo i samma ordning som de intagit i striden.
Medan detta tilldrog sig på högra flygeln, hade den vänstra råkat i största fara. Fürstenberg med sina kroater hade angripit sachsarne, och desse begynte snart att vackla. Tilly såg sina båda flyglar i strid och ryckte ändtligen fram med sina sexton stora tertier, som utgjorde centern. Lik ett svart åskmoln utbredde sig öfver slätten hans stolta här. Torstenson mottog honom med varma servietter. Förfärligt sopade läderkanonernas kulor de kejserliga lederna; Tilly drog sig åt sidan, lämnade Pappenheim i sticket och kastade sig, äfven han, öfver sachsarne. En lavin i sitt fall gör ej större förödelse; sprängde vid första stöten, rusade sachsarne flyende åt alla sidor, kurfursten främst, och plundrade under flykten allt hvad de öfverkommo. Tilly kunde nu kasta sina massor mot Horn och svenskarnes vänstra flygel. Trängd af en fruktansvärd öfvermakt, vek denna långsamt åt vänster, hvarje ögonblick nära att duka under i den olika striden. Konungen ilade dit och ropade till Callenbach med reserven att för Guds skull hugga in. Callenbach gjorde så, men föll i första anfallet. Samma öde hade Teuffel. Ändtligen ryckte Hepburn med sina skottar och Soop med smålänningarne Horn till hjälp. Kroaterne rusade mot Hepburn i täta svärmar; då öppnades skottarnes leder, de dolda läderkanonerna begynte spela och öfversållade fältet med lik. Andra fiender trängde fram i deras spår. Skottarne mötte dem med en muskötsalva af så gräslig verkan, att hela leder störtade till marken. Röken och dammet från hela den öfriga hären drefs bitåt öfver tätaste vimlet. Vän och fiende blandades om hvarandra i mordisk förvirring, man slogs med svärd och kolfvar, och segern vacklade än åt den ena, än åt den andra sidan.
Då begynte oförmodadt kanondundret från höjden ånyo. Konungen i spetsen för sitt rytteri, och finnarne främst, hade eröfrat de kejserliges artilleri och i ände mot dem själfva deras egna kanoner. Denna omständighet afgjorde slagets utgång. Förgäfves hade Pappenheim sökt återtaga höjden; för åttonde gången måste han vika. Konungen med sin segrande högra flygel högg in på fiendens flank: allt råkade där i villervalla. Tillv grät af harm; Pappenheim, som med egen hand nedhuggit fjorton svenskar och finnar, var utom sig af raseri. Förgäfves voro både hotelser och böner; de kejserlige flydde i vild förvirring åt alla håll, Tilly, hvars ryktbara gråskymmel blef skjuten under honom, nundkom med knapp nöd fångenskapen, och konungens seger var fullständig.
Dock ännu återstod ett blodigt efterspel. Fyra fotregementen af Tillys äldsta kärntrupper hade i god ordning dragit sig ur striden och ställde sig bröstgänges till motvärn mot de förföljande svenskarne. Konungen angrep dem med högra flygeln, Totts ryttare, smålänningarne och finnarne. Det var en het dust; Tillys veteraner slogos som förtviflade; ännu döende sökte de att med svärden genomborra sina öfverridande fienders hästar. Ingen pardon begärdes, och ingen gafs. Ändtligen räddade det inbrytande mörkret återstoden af denna tappra trupp, som drog sig till Leipzig. Slaget var slut.
Följderna af denna seger voro omätliga. Gustaf Adolf, fruktande att förlora allt genom en oförsiktighet, uppställde ännu klockan sju om aftonen sin här för andra gången i slagordning och låt den i samma ställning tillbringa natten. Men därförinnan red konungen från led till led att tacka sina tappre.
- Stålhandske, sade konungen, när han kom till finnarnes leder, I och edert folk hafven alle stridt som käcke män och som jag det af eder väntat. Jag tackar er, mina barn! Jag är stolt öfver eder.
Ett jublande hurra var truppens svar.
- Men, tillade konungen, det var en bland eder, som sprang ned af hästen och främst bland alla klättrade upp på höjden för att taga de kejserliges kanoner. Hvar är han?
En ung ryttare red fram ur ledet - Nåd, ers Majestät! stammade han. Jag gjorde det utan kommando och förtjenar därför döden.
Konungen smålog. - Ditt namn?
- Bertila.
- Från österbotten?
- Ja, ers majestät!
- Godt. I morgon bittida klockan sju infinner du dig, för att höra din dom.
Konungen red vidare, och ryttaren återvände till.ledet.
Natten bröt in öfver det blodiga fältet, betäckt af 9,000 stympade lik. Det finska rytteriet bivuakerade på samma höjd, där man tagit Tillys kanoner. Spillrorna och de döde voro i hast undanröjde, en brasa af sönderskjutna lavetter och bösskolfvar spridde sitt flammande sken ut i den milda septembernatten. Himlen var klar, och genom den lätta röken sågo de eviga stjärnorna ned på denna tafla af strid och död.
Ryttarnes första omsorg var att gifva hästarna hafra och vattna dem vid Loberbäckens grumliga strand. Därpå hade de själfva lägrat sig, hvar i sitt led, vid eldarna pä höjden, fullt väpnade och redo att vid första vink bryta opp. Marken var slipprig af dagg och blod, men tröttheten så stor, att mången somnade på fläcken, där han kastat sig ned. Andra höllo sig muntra med mat och dryck; de hade godt förråd af öl och läto stopen gå hand ur hand ända till förposterna, så länge en droppe fanns kvar, och drucko skämtande de kejserliges skål.
- Och att de i natt måtte dö af törst!
- Eller dricka sitt eget graföl.
- Eläköön kuningas!
I detta ögonblick hördes helt nära på det af eldarna svagt belysta fältet en jämrande stämma ömkligen bönfalla om hjälp. Soldaterne, vana vid sådant, hörde på den främmande brytningen att mannen icke var deras och gjorde sig intet omak. Men jämrandet fortfor, klagande och skärande, utan uppehåll.
- Pekka, gå dit och gif den österrikiska hunden nådestöten, ropade någre af ryttarne, som ledsnat vid dessa klagoljud.
Pekka, en af Bertilas fyra dragoner, kortväxt, men stark som en björn, gick motvilligt att tysta den jämrandes mun. Vidskeplig, som alla hans kamrater, var han icke väl till mods bland de döde i mörka natten. Bertila, försjunken i tankar på morgondagen, hörde det ej.
Om några minuter kom Pekka tillbaka, släpande med sig en mörk kropp, som till allas förundran befanns vara en munk, lätt igenkännlig på sin af tonsuren kala hjässa. Kring sin grofva kåpa bar han ett tåg af hampa, men i tåget slidan af ett långt svärd.
- En munk! En jesuit! sorlade ryttarne.
-Ja hvad ville ni jag skulle göra?? genmälde Pekka förlägen. När jag höjde min arm att stöta till, parerade han hugget med ett krucifix.
-Stöt ned honom! Det är en af den djäfvulsligan, som stryker omkring i fårakläder att mörda konungar och bränna trogne kristne på bål.
-Stöt ned honom! När vi stormade höjden, stod samma karl med sitt krucifix bland de kejserlige och fyrade af en kanon.
- Låt se om klenoden är af silfver! utropade en af ryttarne, stack sin hand inom munkens kåpa och framdrog, oaktadt hans motstånd, ett krucifix af silfver, rikt förgylldt.
- Jag kunde tro det. Satan har godt om guld.
- Låt mig se det där, sade en gammal ryttare, jag känner något till munkknepen.
Därpå undersökte han på alla sidor den förgyllda bilden, och se, i det han tryckte på en liten fjäder i dess bröst, sprang därur en skarpslipad dolk.
Som stungen af en orm, slängde han krucifixet ifrån sig långt ut på fältet. Fasa och afsky hade bemäktigat sig alla de kringstående.
- Häng den huggormen i hans eget rep! skreko ryttarne.
- Gnade! Gratia! Pardon! jämrade sig munken, som, döfvad af en blessyr i hufvudet, begynte återfå mål och krafter.
- Här finns ej något träd, invände en, och ingen får röra sig ur ledet.
- Dränk honom!
- Här finns intet vatten.
- Klubba honom!
Ingen ville, för afsky, röra jesuiten.
- Hvad skola vi göra af honom?
- Misericordia! Gnade! upprepade fången.
- Gif honom en fot och låt honom löpa, genmälde en. Vi äro kristlige stridsmän och frukta för inga djäfvulsfunder.
- Åtminstone skall jag märka dig först, högvördige pater, på det vi må känna dig, om vi mötas ännu engång, inföll en af ryttarne, en tavastlänning vid namn Vitikka, känd för sin styrka och vildhet. Och i det han lät sitt långa svärd surra några hvarf kring jesuitens hufvud, afhögg han, innan någon hann hindra det, så skickligt båda hans öron, att knappast ett hår därvid blef krökt. - Sankt Petrus har icke gjort det bättre! utropade Vitikka skrattande.
De närmast stående vände sig bort. Råa som de voro och vana vid krigets grymhet, funno dock ryttarne detta skämt för groft.
Blödande kröp jesuiten bort på händer och fötter. Men ännu länge hörde man ur det omgifvande mörkret hans röst: Maledicti Fennones! maledicti! maledicti! Vos comburat ignis sempiternus!
- Fader vår som äst i himlom! Begynte en röst i Ryttarnes led. Och
alla instämde med andakt i bönen.
