Vid daggryningen den 8 September var hela svenska lägret i en glad rörelse. Segern var viss, från alla håll inlupo underrättelser om kejserliga härens totala förskingring. Konungen lät en del af rytteriet förfölja fienden, medan den öfriga hären fick det angenäma uppdraget att plundra Tillys läger, som ordentligt skiftades i lotter. Omäteligt var bytet; mången blef här en rik man till dödedagar. Allt var rörelse och lif, de döde fingo i hast sin graf, de sårade glömde sin smärta. I den klara septembermorgonen vimlade hela den vida slätten af jublande skaror till häst och fot, och här, om någonsin, kunde man tillämpa v. Beskows uttryck, att »luften kändes af segerfanor sval».
Konungen hade tillbragt natten i en vagn. Sedan han hållit bön och utdelat dagens närmaste order, lät han kalla till sig flera af dem som under striden hade utmärkt sig mest. Där belönades mången tapper bragd med ära och befordran. Men högre än all annan lön var den inre tillfredsställelsen och bifallet af den hjälte, som hela Europa nu lärde sig att beundra.
Bland de särskildt hitkallade var äfven en ung man, som i denna berättelse spelar en framstående roll. Gustaf Bertila var endast tjugu år; hans hjärta slog i detta ögonblick högre än det slagit under stridens blodigaste vimmel. Han anade väl att konungens ädelmod icke skulle tillräkna honom hans brott emot gifna order i stridens hetta, men han rodnade och bleknade under ovissheten om konungens afsikt med denna audiens, som redan i sig själf innebar en så stor utmärkelse.
Konungen hade låtit uppslå sitt tält under en af de stora almarna vid Gross Wetteritz, ty alla byggnader i närheten voro dels nedbrända, dels nedskjutna af vän och fiende. Efter en half timmes väntan blef Bertila införd i tältet. Gustaf Adolf satt på en tältstol med armen stödd mot ett bord, belastadt med kartor och papper. Han var, som bekant, storväxt och korpulent; den åtsittande kyllern gaf åt hans former ett än mera fylligt utseende. När Bertila inträdde, lyftade konungen sina milda uttrycksfulla ögon från en nyss undertecknad dagorder och fixerade den unge ryttaren med en genomträngande blick. Gustaf Adolf var något närsynt; en viss ansträngning att vid första anblicken igenkänna en person plägade vid möten med mindre bekanta gifva hans blick en skärpa, som genast åter förgick.
- Du heter Bertila? yttrade konungen, likasom för att förvissa sig att han i går hört rätt.
- Ja, ers majestät.
- Son af gamle Aron Bertila i Kyro?
- Ja, ers majestät.
- Åldern?
- Tjugu år.
Konungen fixerade honom med ett tvekande utryck.
- Hans son, sade du?
Den unge ryttaren bugade sig rodnande.
- Besynnerligt!
Konungen uttalade detta ord likasom omedvetet och syntes ett ögonblick tankfull. Därpå återtog han lifligt:
- Hvarför har du icke förr låtit anmäla dig hos mig? Din far har gjort min fader och riket stora tjenster. Han lefver då än?»
- Han lefver, tacksam för ers majestäts godhet.
- Verkligen?
Detta ord, liksom det förra, liknade snarare en undsluppen hemlig tanke, än en fråga till åhöraren. Den unge Bertila kände blodet alltmera uppstiga på sin kind, och konungen märkte det.
- Din far och jag ha engång varit oense, tillade konungen, under det att läpparna logo, medan ett lätt moln beskuggade hans ögonbryn. - Dock, fortfor han är allt detta längesedan glömdt, och det gläder mig att en så förtjent man har en så tapper son. Du var med bland de sjuttio finnarne vid Demmin?
- Ja, ers majestät.
- Och man har icke anmält dig till befordran?
- Min öfverste har lofvat ha mig i åtanke.
- Din konung glömmer aldrig en trogen tjenst. Gustaf Bertila, jag har nyss undertecknat din fänriksfullmakt. Tag den och fortfar att tjena med ära!
- Ers majestät! stammade den unge ryttaren.
- Jag har ännu ett ord att säga dig. Ditt förhållande i går var emot order.
- Ja, ers majestät.
- Jag vill att mina soldater lyda punktligt. Likväl har man sagt mig att du steg af hästen vid foten af den brantaste kullen, för att fortare komma upp.
- Det är sant, ers majestät.
- Och att du därför, medan det öfriga rytteriet gjorde en omväg, hann först på kullen, nedhögg två österrikare och tog den första kanonen.
- Ja, ers majestät.
- Det är bra. Fänrik Bertila, jag förlåter ditt fel emot order och utnämner dig till löjtnant vid mitt finska rytteri.
Den unge ryttaren saknade ord.
Konungen själf var rörd. - Kom närmare, unge man, sade han. Du bör veta att jag en gång i min ungdom tillfogat din far en stor oförrätt. Himlen, som känner min ånger, har ändtligen sändt mig ett tillfälle att godtgöra mot sonen hvad jag brutit mot fadern. Löjtnant Bertila, du är tapper och ädel, du har erhållit en krigisk uppfostran; du har ock fört i min tjenst fyra fullrustade ryttare. I din egenskap af officer i min tjenst är du redan en adelsmans vederlike. Men på det ingen af mina officerare, af hvad börd han vara må, skall anse dig, en bondeson, vara under sig i stånd, vill jag gifva dig ett namn, en vapensköld och en riddares sporrar. Gå, unge man . . . gå, min son, upprepade konungen med en oförklarlig rörelse . . . och visa dig värdig din konungs ynnest.
- Intill döden! Och öfverväldigad af sina känslor, böjde den unge krigaren ett knä för Tillys besegrare.
Konungen stod upp. Den rörelse, hvilken ett ögonblick afspeglat sig på hans manligt sköna ansikte, lämnade hastigt åter rum för konungens majestät och fältherrens befallande blick. Den unge Bertila förstod att audiensen var slut.
Det oaktadt dröjde han ännu i sin knäböjande ställning och räckte konungen ett bref, hvilket han alltintill denna morgon burit insydt i sin lifrock.
- Värdigas läsa detta bref, ers majestät! När jag drog ut i fält och tog farväl af min gamle fade; räckte han mig detta och sade: »Min son, gå, sök att förtjena din konungs nåd genom trohet och mannamod. Och lyckas du en dag att vinna hans ynnest för egen skull och icke blott för din faders namn, då räck honom detta bref och säg att det är mitt testamente. Hans stora hjärta skall förstå hvad jag menar.»
Konungen tog brefvet, bröt det och läste. Hans drag förrådde en liflig, men dämpad rörelse; den häftiga mörka rodnaden, oftast på senare år det enda vittnet till striderna inom en själ som förstod att beherska sig själf, steg som en lätt sky på konungens panna, purprade den ett ögonblick och försvann sedan åter utan spår. När han slutat läsningen, hvilade hans öga tankfullt på den vackra och blonda ynglingen, som ännu låg knäböjd vid hans fot.
- Stå upp! sade han slutligen. Bertila uppstod.
- Känner du innehållet af detta bref?
- Nej, ers majestät.
Konungen fixerade honom skarpt och syntes nöjd med det redliga, om sanning vittnande uttrycket i ynglingens ansikte.
- Din far, unge man, fortfor han efter en kort paus, - din far är en besynnerlig människa. Han hatar adeln alltsedan klubbekrigets dagar, då han kämpade mången hård strid i spetsen för bönderne och då Flemings ryttare våldgästade på hans gård. Han förbjuder dig att någonsin antaga adeligt namn och sköld, såframt du vill undgå hans faderliga förbannelse.
Bertila svarade icke. En blixt från klar himmel hade ljungat ned på hans unga lycka, alla hans ärelystna drömmar om sköldemärket och riddarsporren voro med ens tillintetgjorda.
- En faders vilja måste lydas, fortfor konungen med allvar. Det adliga namn jag ämnat dig kan du ej mera bära. Lugna dig, unge vän; du behåller din värja och din löjtnantsfullmakt: med dem och din tappra arm skall ärans bana alltid stå dig öppen än.
Och på en vink af konungen aflägsnade sig den unge krigaren med
blandade känslor.
