När solens första strålar glimmade i Mainflodens vågor, var slottet Marienburg i svenskarnes våld. Konungen red in på den med fallne fiender betäckta borggården; öfver tjugu munkar räknades bland de döde. Men somlige af dessa syntes konungen hafva alltför blomstrande kinder för att likna sannskyldigen aflidne. »Stån upp, sade han till dem, eder skall intet ondt vederfaras» Och strax sprungo månge af de förmente döde friska och sunda på sina två ben och bugade sig fulle af glädje och tacksamhet för den ädelmodige kättarefursten.
Slottet var taget med storm, och soldaterne fingo tillåtelse att plundra. Omätligt var bytet af silfver och guld, vapen och alla slags kostbarheter. Konungen själf behöll rustkammaren med fullständiga vapen för sjutusen man till fot och fyratusen till häst, fyrtioåtta kanoner, fyra mörsare, stallet med de utsöktaste hästar och vinkällaren fylld med de ädlaste viner. Biblioteket bortfördes som skänk till Upsala akademi; de heliga bilderna af guld och silfver vandrade till skattkammaren. Oaktadt månge af stadsboarne återfingo sin hitförda egendom, var soldaternes byte så stort, att de vid delningen mätte med fyllda hattkullar det klingande myntet. Slutligen nödgades Keller upptäcka det hvalf, som, hugget i själfva klippan djupt under slottets källare, förvarade biskopens skatter. Fryxell berättar, att då soldaterne därifrån upp- buro de tunga skrinen, lossnade bottnen ur ett, och en mängd blanka dukater trillade ut på borggården. Soldaterne kastade sig ned att plocka och lämnade för syns skull några åt konungen, men stoppade det mesta i egna fickor. Gustaf Adolf märkte detta och sade skrattande: »Låten vara, gossar, efter det engång fallit i edra händer så må ni också behålla det» Så stort var bytet, att efter den dagen knappt en enda soldat fanns i hela svenska hären, som icke hade en ny klädning. I lägret såldes en ko för en riksdaler, ett får för några styfver, och den lärde Salvius skrifver: »Våra finnepojkar, som nu vänja sig i vinlandet däruppe, lära ej så snart komma till Savolaks igen. I de liffländska krigen måste de ofta taga till godo med vatten och mögladt groft bröd till ölsoppa; nu gör finnen kallskål i stormhatten med vin och semla.»
Bland fångarne befunno sig grefven af Lichtenstein och fröken Regina. Konungen befallde att båda skulle behandlas med ridderlig grannlagenhet; åt den unga fröken erbjöd han fri lejd att resa till biskopen, hennes morbroder. Fröken Regina afslog detta anbud för tidens osäkerhets skull och bad som en gunst att tillsvidare få förblifva under konungens beskydd. Gustaf Adolf samtyckte därtill.
- Jag gör det ogärna, sade han leende till markgrefven af Baden-Durlach, som red vid hans sida - unga flickor äro en öfverflödsvara i fält och förbrylla hufvudet på mina fänrikar. Emellertid kan hon följa mig till Frankfurt som gisslan att binda bispens händer.
- Ers majestät förstår att fängsla alla genom sitt ädelmod, svarade markgrefven med en hofmans artighet.
- Löjtnant Bertel, tillade konungen, i det han vände sig till den officer, som tätt i hans spår anförde en trupp finska ryttare - jag anbefaller fröken von Emmeritz i ert beskydd. Hon har tillstånd att i sitt sällskap medföra en gammal fru, en ung tärna och sin biktfader. Se till att ni icke förgapar er, löjtnant, och framför allt, gif noga akt på munken; det folket är icke att lita på.
Bertel saluterade med värjan och teg.
- Ännu en sak! fortfor konungen. Jag har icke glömt att ni var den förste som inträngde i porthvalfvet. Sedan ni fört den unga fröken i säkerhet, infinner ni er till tjenstgöring i min lifvakl. Har ni förstått mig?
- Ja, ers majestät!
- Godt.
Och konungen vände sig åter till markgrefven, i det han muntert tillade:
- Tro mig, det hade varit betänkligt att anförtro den svartögda sköna flickan åt en af mina hetlefrade svenskar. Pojken där är en finne, det är det mest flegmatiska folk jag känner, dåliga kurtisörer; de behöfva ett år att fatta eld. En flicka kan jaga tjugu af dem på flykten i balsalongen, men gäller det att brottas med Pappenheim, då vet ers grefliga nåde hvad de duga till.
Ännu på sena hösten ilade Gustaf Adolf från seger till seger. Tilly, som kommit för sent att rädda Würzburg, vågade icke angripa honom och vek, retad af otur och ständiga små nederlag, undan till bajerska gränsen. Gustaf Adolf tågade utför Main, ryckte in i Aschaffenburg och tvang det försiktiga Frankfurt att öppna sina portar. Den 6 December forcerade konungen öfvergången öfver Rhen vid Oppenheim och inryckte den 9 December i Mainz, hvilket spanioren de Sylva trotsande lofvat försvara mot tre konungar af Sverige. De svenska vapnen hade nu segrande utbredt sig öfver hela norra och västra Tyskland, och segraren valde till sitt vinterkvarter Frankfurt am Main. Här samlade sig kring hjälten ett lysande hof; det var här som smickret på förhand smyckade hans hufvud med den tyska kejsarekronan; det var hit Maria Eleonora skyndade på längtans vingar att omfamna sin gemål. I Hanau, dit konungen ridit henne till mötes, slöt hon honom i sina armar, i det hon utropade: »nu ändtligen är den store Gustaf Adolf fången. »
En dag i slutet af December 1631 gaf konungen i Frankfurt en stor bankett till firande af drottningens ditkomst. Otaliga folkmassor trängdes utanför slottet, hvars höga götiska fönster i natten härmade dagens sken.Öl och vin runno beständigt ur stora fat till folkmassans förplägning; kring kranarna knuffades arbetare och soldater, framhållande tennstop och bägare, hvilka, hastigt fyllda, lika hastigt sågos toma igen. De gode frankfurtarne voro utom sig af beundran öfver den store konungen. Från man till man gingo rykten om hans rättvisa och hans mildhet; än hade han låtit hänga en soldat, som med våld tagit en borgares höna; än hade han stannat på gatorna och språkat förtroligt med de förbigående. De inbillade sig se hans skugga passera förbi fönsternas små glasrutor och undrade om icke tyska rikets krona redan denna kväll skulle fästas på den mäktiges hjässa.
Inne i slottets salar rådde en furstlig prakt. Gustaf Adolf kände sin gemåls svaghet för yttre ståt och ville väl ock imponera på den här församlade tyska adeln. Golfven voro betäckta med dyrbara flandriska mattor, öfver fönstren hängde draperier af purpursammet med tofsar af guld, och kostbara silfverkronor, tyngda af tusende vaxljus, nedhängde från det med arabesker sirade taket. Man hade nyss slutat en af dessa afmätta grandiösa spanska danser, som den tiden voro i bruk, och där de tungfotade nordboarne förgäfves sökte att mäta sig med de tyske och fransyske ädlingarne. Konungen hade bjudit sin gemål armen och genomvandrade med henne de glänsande salarna. Hans höga och korpulenta gestalt, med den enkla värdighet som på engång ingaf vördnad och kärlek, syntes än högre och manligare vid sidan af den smärta och veka drottningen, som med. innerlig hängifvenhet stödde sig på hans arm. Maria Eleonora var vid den tiden trettiotvå år och hade bibehållit en stor del af den skönhet, som i hennes första ungdom förvärfvade henne så många beundrare. Kring hennes svarta hår, uppsatt i små lockar kring de mjällhvita tinningarna, blixtrade ett diadem af omätligt värde, nyss föräradt af konungen; hennes uttrycksfulla blå ögon hvi.. lade med obeskriflig tillgifvenhet på den kunglige ledsagaren, hon syntes glömma sig själf, för att endast njuta af den beundran, som omgaf hennes gemål. I det kungliga parets spår följde en talrik skara af allt hvad det protestantiska Tyskland den tiden hade utmärkt och lysande. Här såg man den afsatte konung Fredrik af Böhmen, hertigarne af Weimar och Würtemberg, landtgrefvarne af Hessen, markgrefven af Baden-Durlach, grefvarne af Wetterau, jämte andra de ypperste riddare; icke mindre än tolf sändebud från utländska hof hade samlat sig här kring den af hela Europa fruktade hjälten. Af konungens egne voro Tott, Banér och Gustaf Horn på andra håll sysselsatte med krigets värf; men här såg man vid Gustaf Adolfs sida, stor som han, äfven i yttre gestalt, den snillrike Axel Oxenstjerna och bakom honom mannen med den bleka oansenliga gestalten och den lugna genomträngande fältherreblicken, Lennart Torstenson samt den stolte finnen Wittenberg, då öfverstlöjtnant. Månge af de svenske härförarne och nästan alla de finske, Stålhandske, Ruuth, Forbus med flere, trifdes icke väl i den kungliga salens stelhet, bland denna högdragna adel, hvars hofceremoniel förekom de barske krigarne odrägligt tungt, och hade därför i god tid dragit sig undan till en af de mindre salarna, där pager i guldbroderade sammetsdräkter ymnigt hällde de ädlaste rhenska viner i silfverpokalerna.
Till denna lysande samling bör ännu räknas staden Frankfurts rådsherrar och en mängd af dess anseddaste borgare med deras fruar och döttrar samt ett stort antal damer, från den högborna hertiginnan ända ned till den föga mindre stolta rådsherrefrun. Ja man såg här till och med ett litet antal katolske prelater, lätt igenkännlige på deras kala hjässor; ty konungen ville i verk och gärning proklamera tvosfriheten, oci i prelaterne, ehuru af hjärtat förbannande den släta roll de spelade här, vågade, engång inbjudne, icke uteblifva.
Dubbelt glänsande blef denna anblick genom en prakt, on lyx i kostymerna, hvarom man numera knappt kan göra sig en föreställning. Konungen själf bar en enkel åtsittande dräkt af svart sammet stickad med silfver, en kort spansk kappa af hvitt siden med broderi af drottningens egen hand, korta stöflar af gult läder med upp- slag och den bekanta nedvikna spetskragen, som man ser på alla hans porträtter, liksom det korta håret och det långa pipskägget. Den praktälskande drottningen bar en med juveler rikt beströdd klädning af silfverskir med kort lif och till hälften bara armar; själfva de små hvita sidenskorna glimmade af briljanter. Damerna af den höga adeln och de rika borgarfruarna täflade sinsemellan och med drottningen i lyx; här sågos både silvrer- och guld- tyger, sammet, siden och dyrbara brabantska spetsar; i synnerhet hade de goda damerna en oförklarlig smak att utstyra sig med kulörta sidenband i alla möjliga färger, bucklor, rosetter och hängande skärp, som, fladdrande för luftdraget, gåfvo den brokigaste anblick Furstar och riddare, somlige i den vida tyska, andra i den mera åtsittande spanska dräkten, med sina yfvigt plymagerade hattar under armen, och uppvaktande pager i sammet och silfver fulländade denna bjärta tafla från en tid, då man ännu icke kände uniformerna.
Smickret och beundran utströdde sina rökoffer hvarthelst konungen gick - Sire, sade till honom den inställsamme konungen af Böhmen, era majestät kan endast jämföras med Macedoniens Alexander . . .
- Min kusin, svarade Gustaf Adolf leende, ni vill dock icke förlikna den goda staden Frankfurt vid Babylon?
- Nej, sire, inföll det vid deras sida gående franska sändebudet Brezé, hans böhmiska majestät vill endast förlikna Rhen vid Granicus och hoppas att den nye Alexanders Hyphasis må ligga bortom Böhmens gränser.
- Tillstå, grefve Brezé, sade konungen, ombytande samtalsämne, att våra nordiska och edra fransyska skönheter i dag blifvit besegrade af en tyska.
- Sire, jag delar er tanke att hennes majestät drottningen, för att segra, icke behöfver den afundade platsen vid er sida, genmälde den artige fransmannen.
- Min gemål skall vara tacksam för er artighet, herr ambassadör, men hon afstår åt fröken von Emmeritz det företräde som tillkommer ungdomen.
- Ers majestät smickrar alltför öfverdrifvet vår tyska nationalstolthet, yttrade med en bugning hertigen af Würtemberg.
- Skönheten är kosmopolit, ers nåde. Det var i sanning ett dyrbart byte mina krigare togo i Würzburg.
Konungen närmade sig därpå fröken Regina, hvars strålande skönhet förhöjdes af en tätt åtsittande dräkt af svart silkessammet, beströdd med stjärnor af matt silfver.
- Min fröken, sade han förbindligt, jag skulle skatta mig lycklig, om den sorgdräkt ni bär betäckte ett hjärta som förstår att glömma alla sorgliga minnen och endast lefva för hoppet på en gladare tid, då krig och fejder icke mera skola skrämma färgen från edra sköna kinder. Tro mig, min fröken, denna tid skall komma, jag åstundar den, liksom ni, af allt mitt hjärta, och låt detta hopp locka glädjen på dessa läppar, där den borde hafva sin ständiga bostad.
- Vid eders majestäts sida glömmer man allt, svarade fröken Regina, i det hon vördnadsfullt uppstod från den höga med purpur öfverdragna karmstolen. Men hennes kinder bleknade än mera vid dessa ord och förrådde alltför mycket ett minne af det förgångna och hennes nuvarande fångenskap.
- Mår ni icke väl, min fröken?
- Fullkomligt väl, era majestät!
- Ni har kanhända något att beklaga er öfver? Förtro er till mig - som till en vän!
- En majestät är mycket god ...
Regina kämpade med sig själf. Slutligen tillade hon med nedslagna ögon:
- En majestäts godhet lämnar mig intet öfrigt att önska.
- Vi återse hvarandra.
Och konungen fortsatte sin promenad genom salen. Fröken Regina drog sig tillbaka till den djupa fönsternischen af ett angränsande rum och utbrast i tårar.
- Heliga jungfru, bad hon, förlåt att mitt hjärta icke mer tillhör dig allena! Du som ser i mitt innersta, du vet att jag icke äger styrka att hata denne kättarekonung såsom du fordrar af mig. Han är så stor, så skön! Vo mig att jag darrar vid tanken på det, heliga verk du pålagt mig!
- Mod, min dotter! hviskade helt nära en röst och fröken Reginas mörka dämon, den bleke jesuiten, stod åter bakom henne. - Stunden nalkas, fortfor han med låg röst. Den gudlöse fursten är intagen af din skönhet; gläd dig mitt barn, den heliga jungfrun har invigt honom åt fördärfyet. I denna natt skall han dö.
- O min far, min far, hvad begär ni af mig!
- Hör mig, min dotter! När Holofernes, de assyriers höfding, belägrade Bethulia, var där en änka, Judith, Merari dotter, skön som du, mitt barn, from som du. Hon fastade tre resor, gick därpå ut och fann nåd för sitt folks och sin tros fiende. Och helgonen gåfvo hans lif i hennes hand, hon drog hans svärd, högg hans hufvud af och befriade sitt folk.
- Nåd, min far!
- Det räknades henne till stor ära och evig salighet, och hennes namn blef nämndt bland de största i Israel. Så skall man en dag nämna äfven ditt namn, min dotter, bland den katolska kyrkans välsignade helgon. Vet, att förliden natt visade sig den helige Franciscus vid mitt läger och sade: »stunden är kommen, gå, säg till Judith att jag vill gifva Holofernes hufvud i hennes hand.»
- Hvad skall jag göra, min far?
- Märk noga huru du bör förhålla dig! Ännu denna kväll skall du af konungen begära ett hemligt möte.
- Omöjligt!
- Du skall yppa för honom en diktad komplott mot hans lif. Han skall höra dig. Du skall locka till dig hans ring. Ager du engång den, då vill jag vara tillreds att bistå dig. Men vägrar han dig ringen, då . . tag detta papper, det innehåller ett oboteligt gift, Sankt Fransiscus har själf gifvit mig det. Du skall blanda det i konungens nattliga dryck . . .
Fröken Regina tog det farliga papperet, lutade sitt lockiga hufvud mot fönsternischen och syntes knappt höra jesuitens olycksbådande maning. En helt ny tanke hade fattat denna glödande själ och arbetade sig därinom till klarhet. Jesuiten missförstod henne; han ansåg hennes tystnad härröra af undergifvenhet för hans despotism, af fanatisk hänryckning öfver den martyrkrona han förespeglade benne.
- Har du förstått mig, min dotter? frågade han.
- Ja, min far!
- Du vill då ännu i afton bedja konungen om en hemlig audiens? Du vill . . .
- Ja, min far!
- Benedicta, ter benedicta, du trefaldt välsignade utkorade redskap, gack till den himmelska glorian!
Och jesuiten försvann i folkvimlet.
Det stora vägguret i kröningssalen pekade på midnatt. Genom en sinnrik mekanism, uppfunnen af en nünhergare, framrullades vid tolfslaget tvenne ofantliga, med dyrbara silfverserviser dukade bord ur ett närgränsande rum och stodo med ens, likasom uppstigna ur golfvet, midt i salen. På ett gifvet tecken af ceremonimästaren uppställde sig konungen och drottningen framför tvenne purpurklädda stolar vid midten af det öfra bordet och samtlige gäster i rader, efter rang och värdighet, rundtomkring. En af de närvarande prelaterne läste med hög röst bordsbönen, hvarefter konungen själf upptog en kort psalm och de öfrige med vana stämmor deltogo däri. Nu satte man sig ned tämligt buller, och engång kommen så långt, lät man ej alltför mycket genera sig af ceremonielet. Rätterna voro både många och kraftiga. Richelieu hade skickat Gustaf Adolf en fransk kock, men konungen, föga bortskämd af vällefnad, begagnade den fine fransmannen endast till skådorätter vid tillfällen som detta; måhända litade han icke heller rätt på kardinalens gåfva; man sade ju att Richeliens middagar voro föga mindre farliga, än fordom Borgiernas. Också voro det nederländska och det tyska köket vid denna tid berömdare än det fransyska. Bordets största prydnader vid denna bankett voro ett helstekt vildsvin, ulsiradt med blommor och lager, samt ett bakverk föräradt af Frankfurts bagare och föreställande en romersk kejsares triumftåg. Hvar och en trodde sig i denne kvartershöge triumfator af tårtdeg igenkänna Gustaf Adolfs drag, och här växlades månget skämtande ord, när hvar och en påstod sig i en af de efterföljande romarne igenkänna sin granne. Drottningen, hvars fina hand var be- stämd att först bryta detta mästerverk af bagarekonsten, tog med ett småleende på sin silfvertallrik en af de sista slafvarne i triumftåget, men Gustaf Adolf, upphöjd öfver skrocket och vanligen begåfvad med god aptit, när han hade tid, grep med sin krigarehand tämligen omildt den store tårttriumfatorn och placerade en betydlig del af hans person på sin tallrik. Under tiden fylldes silfverbägarne med de ädlaste rhenska och spanska viner, konungen drack tämligen enkelt drottningen till, och alla de öfriga gästerna följde exemplet. Hofjunkare och pager, hvilka vid öfra bordet stodo i glänsande rader, en bakom hvarje stol, vid det nedra en bakom hvarannan, påfyllde åter de toma bägarne; konungen drack en skål för staden Frankfurts välgång och uppstod därefter hastigt, bjöd drottningen armen och begaf sig upp på sina rum. Gustaf Adolfs lefnadssätt var måttligt, så som det anstod krigaren, hans måltider vanligen snabba, ehuru han vid gladare tillfällen, när tiden medgaf, lät förmå sig att dröja en timme vid bordet. Han fordrade lik- väl icke att alla skulle följa hans vanor, och uppdrog, när han själf aflägsnade sig, värdskapet åt en af sina närmaste.
Denna gång var det den gamle glade skotten Patrik Ruthwen, som erhöll detta uppdrag och uppfyllde det med pröfvad skicklighet. Oxenstjerna hade vid konungens sida lämnat rummet. Äfven damerna uppstodo och lämnade salen, men de manlige gästerne sutto kvar, förlustande sig vid bägaren och de i silfverskålar kring- burna nötterna, bland hvilka funnos ett antal stennötter, målade så skickligt, att de icke genast kunde urskiljas från de äkta. Från det skämt som drefs med dessa uppkom talesättet om »en hård nöt att bita på». För öfrigt voro trettioåriga krigets hjältar mäkta starke i dryckjom; att på riddaresed i ett andedrag tömma en fylld remmare rhenskt vin, var för dem en vanlig sak. Men så vildt, som vid månget enskildt dryckeslag, gick det här ej till man kände konungens stränga grundsatser och vågade icke alltför ofta skåda bägarens botten. Dock satt man långt inpå natten, och några bland öfverstarne trakterade hvarandra med en därtills föga spridd, men nu från Nederländerna införd läckerhet, ett svart, i trådar spunnet ämne, som bars i dosor och cirkulerade man och man emellan, sålunda att enhvar bet en bit, hvilken några med grimaser åter utspottade, men andra med välbehag höllo i munnen. Detta ämne var, som läsaren säkert redan gissat - tobak.
Medan pokulerandet i kröningssalen fortfor, hade drottningen, följd af sina uppvaktande kammarfruar, gått till hvila, men konungen samspråkade ännu en stund förtroligt med Axel Oxenstjerna. Hvad desse bägge så genialiske män, fältherren och statsmannen, sinsemellan talade, kan mera anas än förtäljas. Måhända var det om Sveriges armod, om kejsarens makt och om Guds ännu större, om ljusets seger, om romerska rikets krona och ett blifvande tyskt protestantiskt kejsaredöme. Ingen vet detta med säkerhet, ty efter konungens död gingo hans förtroenden med Axel Oxenstjerna i grafven.
Det var redan långt lidet på natten, och Oxenstjerna stod i begrepp att aflägsna sig, när vakthafvande officeren Bertel anmälde att ett beslöjadt fruntimmer enträget fordrade att erhålla audiens hos konungen. Det ovanliga i en sådan anhållan och på en sådan tid förvånade både Gustaf Adolf och hans förtrogne; men anande under ett så hemlighetsfullt besök något viktigt skäl, befallde konungen Bertel att införa den beslöjade damen samt Oxenstjerna att stanna kvar.
Bertel aflägsnade sig och återkom om ett ögonblick med ett svartklädt beslöjadt fruntimmer af hög smärt gestalt. Hon syntes darrande och förundrad att icke finna konungen ensam; öfver hennes läppar funno orden ingen väg.
- Min fru, sade konungen tämligen kärft - ty han såg icke gärna ett nattligt besök, hvilket, om det blefve bekant, kunde väcka tassel bland hofmännen och möjligen svartsjuka hos hans lättretade gemål - min fru, ett besök vid denna tid måste hafva viktiga orsaker, och jag önskar att till en början få veta hvem ni är.
Den beslöjade fortfor att tiga.
Konungen trodde sig gissa orsaken till hennes tystnad och fortfor, pekande på sin granne:
- Detta är rikskanslern Oxenstjerna, min vän, och för honom äger jag inga hemligheter.
Den svartklädda kastade sig för konungens fötter och slog sin slöja tillbaka. Konungen studsade när han igenkände fröken Regina von Emmeritz, hvars mörka ögon blixtrade af en svärmisk eld, medan marmorns blekhet betäckte hennes fina genomskinliga drag.
- Stå upp, min fröken, sade Gustaf Adolf mildt, i det han räckte den knäböjande handen och upplyftade henne. - Hvad för er till mig i denna stund? Tala, jag ber er, yppa utan fruktan hvad som trycker ert hjärta, jag har ju själf bedt er därom.
Fröken Regina andades djupt och begynte med en röst, som, i början knappt hörbar, likväl snart af hennes brinnande entusiasm fick en hög grad af klarhet och styrka:
- Ers majestät, jag kommer till er, emedan ni bedt mig därom. Jag kommer till er, emedan jag hatat er, sire, emedan jag en lång tid dagligen bedt till den heliga jungfrun, att hon måtte fördärfva er och hela er här. Ers majestät, jag är en svag flicka, men en rättrogen katolik: ni har förföljt vår kyrka, ni har låtit plundra våra kloster, fördrifva våra heliga fäder och uppsmälta helgonbilderna; ni har slagit våra arméer och tillfogat vår sak obotlig skada. Därför har jag med en dyr ed svurit er undergång, och i förtröstan på den heliga jungfruns hjälp har jag följt edra spår från Wüzburg i afsikt att döda er.
Konungen växlade med Öxenstjerna en blick, som uttryckte ett tvifvel om den svärmande flickans förstånd. Fröken Regina märkte detta och fortfor med allt fastare hållning:
- Sire, ni tror mig vansinnig, för det jag säger till er, Tysklands besegrare, sådana saker. Men hör mig till slut! När jag första gången såg er i Würzburgs slott, huru ni med mänsklig mildhet beskyddade de svaga och skänkte de öfvervunna lifvet, då sade jag till mig själf: det är afgrunden som hycklar himlens barmhärtighet. Men när jag följde er hit, när jag på nära håll såg er storhet som människa och jämförde med den er storhet som hjälte - sire, då vacklade mitt beslut, då blef mig hatet så svårt, jag kämpade med mig själf, och denna kväll har er godhet besegrat min förr oryggliga föresats. Sire, nu älskar jag er, såsom jag förut hatat er . . . jag beundrar er, vördar er. . .
Och den sköna flickan nedslog sina ögon mot golfvet.
- Nåväl? sade konungen, tvekande och rörd.
- Ers majestät, jag har gjort denna bekännelse, emedan ni är nog stor och högsint, för att icke missförstå den. Men jag har icke kommit till er på en sådan stund blott för att yppa en olycklig flickas känslor. Jag har hitkommit för att rädda er, sire . . .
- Förklara er!
- Hör mig, ers majestät! Min arm är afväpnad, men andra och farligare återstå. Män af de våra, män utan miskund och nåd hafva svurit att döda er . . . O ni känner icke hvad desse män förmå! De hafva dragit lott om ert lif, och den farligaste bland dem smyger alla dagar kring er person. Ers majestät skall icke undgå dem. I dag, i morgon kanhända, skall ni träffas af dolken eller giftet. Er död är viss.
- Mitt lif står i Guds och icke i en eländig lönmördares hand, svarade Gustaf Adolf lugnt. De onda hafva icke makten såsom de hafva viljan. Var trygg, fröken von Emmeritz, jag fruktar dem ej.
- Nej, sire, helgonen hafva beslutat er död. Jag vet, ni förtröstar på denna ring - och Regina fattade konungens hand - men den skall icke hjälpa er. Sire, jag säger er att er död är viss, och jag har icke hitkommit för att rädda ert lif och därmed förråda vår heliga kyrkas sak.
- Och hvarför, min fröken, står ni nu här?
Fröken Regina kastade sig åter med hänförelse ned för konungens fötter.
- Sire, jag har kommit för att rädda er själ. Jag kan icke lida den tanken att en hjälte som ni, så ädel, så stor, skall förtappas för evigt. Hör mig, jag ber, jag besvär ers majestät vid eder eviga salighet, att icke med den vissa döden för ögonen framhärda i er kätterska tro, hvars frukt är fördömelsen. Låt beveka er, vänd om, medan det ännu är tid, vänd om till den allena saliggörande katolska kyrkan, afsvär er kätterska tro, res till den helige fadern i Rom, bikta för honom edra synder och bruka edra segerrika vapen till kyrkans tjenst, i stället att bruka dem till hennes fördärf. Hon skall med öppna armar emottaga er, och ehvad ers majestät sedan lefver eller dör, skall ers majestät dock alltid vara säker om ett rum bland de utkorade helgon i himmelen.
Konungen upplyftade för andra gången den svärrmande flickan, såg henne fast och lugnt i de blixtrande ögonen och sade allvarligt:
- När jag var ung som ni, fröken von Emmeritz, uppfostrade mig min lärare, den gamle Skytte, i samma brinnande nit för den evangeliska läran, som ni nu hyser för den katolska. Jag hatade den tiden påfven af hela min själ, såsom ni nu hatar Luther, och jag bad till Gud att den dag måtte komma, när jag kunde störta Antikrist och omvända alla hans bekännare till det sanna ljuset. Sedan dess har jag icke förändrat öfvertygelse, men jag har lärt mig att vägarna äro mångahanda, om ock anden är en. Jag står fast vid den evangeliska lära jag bekänner och för hvilken jag är beredd att, om Gud så behagar, i marken dö. Men jag aktar en kristens tro, äfven om den i ett eller annat skiljer sig från min, och jag vet att Guds barmhärtighet är i stånd att föra ett hjärta till saligheten, äfven om vägen är höljd af villor och vådor. Gå, fröken von Emmeritz, jag förlåter er att ni, förvillad af munkars fanatiska läror, vill vända Herrans kämpe från hans kamp för ljuset. Gå, arma barn, och låt Guds ord och lifvet lära er att icke sätta er förtröstan till helgon, de där dock intet annat äro än syndare som vi, eller till beläten och ringar, som icke förmå afvända den Högstes domar. Jag tackar er, ty ni har menat mig väl, ehuru i barnsligt oförstånd. För mitt lif var obekymrad; det står i dens hand, som vet hvartill han mig bruka vill.
Konung Gustaf Adolf var stor, när han uttalade dessa ord.
Fröken Regina stod där på engång nedtryckt och upphöjd af konungens storartade tolerans. Hon mindes kanhända hans svar till Frankfurts borgare, när desse anhöllo att få förblifva neutrala; »Neutralitet är ett ord som jag alldeles icke kan lida, minst uti striden mellan ljus och mörker, mellan frihet och slafveri.» Uppfostrad i hatet mot en olika tro, kunde hon ej fatta huru det var möjligt, att samma svärd, som störtade kyrkans världsliga öfvermakt, skonande sänkte sin spets inför hennes andliga makt öfver hjärtan och samveten.
Den svärmande flickan upplyftade sitt tårade öga mot konungen . . . då bleknade hennes kind, där man nyss såg entusiasmens rodnad brinna, och hennes öga stirrade med fasa på de skarlakansfärgade omhängena af konungens säng.
Oxenstjerna, som, mera misstänksam än Gustaf Adolf, hela tiden med vaksamt öga följt den sällsamma flickans rörelser, märkte genast hennes skrämda ögonkast.
- Ers majestät, sade han på svenska till konungen, var på er vakt, här äro ugglor i mossen.
Och utan att afbida svaret, drog han sitt svärd och framträdde beslutsamt till den praktfulla sängen, en skänk af Frankfurts borgerskap, hvars svällande ejderdunskuddar den kunglige hjälten låtit utbyta mot en simpel madrass af tagel och en grof filt af sachsiskt ylle, sådana hans soldater nyttjade i vinterkvarteren.
- Håll! utropade Regina nästan ofrivilligt. Men det var för sent. Öxenstjerna hade med en rask rörelse slagit omhängena tillbaka, och bakom dem visade sig ett likblekt ansikte med brinnande mörka ögon och omslutet af en svart läderhufva. Ännu en flik af skarlakanet undanröjd, och man såg hela gestalten af en munk, med händerna hopknäppta öfver ett krucifix af silfver.
- Stig fram, högvördige pater, sade Oxenstjerna gäckande. En så blygsam ställning passar icke för en så vördig man. Ers vördighet har valt ett ovanligt ställe att förrätta sin aftonandakt. Om hans majestät tillåter vill jag förskaffa er flera åhörare.
Och vid ringklockans ljud inträdde löjtnant Bertel med tvenne man af lifregementet, hvilka med sina långa hillebarder posterades på ömse sidor om utgången.
Konungen fästade på fröken Regina en blick, i hvilken mera sorg än vrede afspeglade sig. Det smärtade honom att en så ung och skön flicka kunde vara medbrottslig i ett så svart förräderi.
- Nåd, ers majestät! Nåd för min biktfader! Han är oskyldig! utropade den olyckliga flickan bedjande.
- Tillåter ers majestät, att jag i edert ställe gör några spörsmål? frågade Oxenstjerna.
- Gör som eder bäst synes, rikskansler, sade konungen.
- Nåväl, hvad har eders vördighet här att skaffa?
- Att återföra en stor syndare i den allena saliggörande kyrkans armar! genmälde munken fintligt med en from blick mot höjden.
- Verkligen? Man måste bekänna att ert nit är stort. Och för ett så heligt ändamål medför ni den korsfäste frälsarens bild?
Munken bugade sig under ett andäktigt korstecken.
-Ers vördighet är mycket from. Räck mig krucifixet, att jag må beundra en så dyrbar klenod.
Munken framräckte belätet motvilligt.
- Ett fint arbete! Det måste ha varit en skicklig konstnär, som utsirat denna heliga bild.
Och därvid foro rikskanslerns händer granskande öfver klenodens alla delar. Slutligen, vid en tryckning på bildens bröst, sprang därur en skarpslipad dolk.
- Se, ers vördighet förstår sig också på oskyldiga leksaker! En så välslipad dolk, just passlig att genomborra en ädel konungs hjärta! . . . Eländige munk - fortfor Oxenstjerna med förkrossande stämma - vet du väl att det afskyvärda i ditt brott blir hundrafaldt afskyvärdare genom det gudsförsmädande medel du velat bruka därtill!
Lik alla konungar af Vasaätten, var Gustaf Adolf i sin ungdom en herre af hetsigt sinnelag, som mer än engång förledde honom till öfverilningar. Mannaårens mognad och ett rikt lifs erfarenhet hade något afkylt hans sinnes glöd, men stundom ännu såg man Vasablodet sjuda öfver sina bräddar. Detta inträffade nu. Han var stor nog att med majestätets köld betrakta ett lågt förräderi mot hans lif, på hvilket dock Tysklands väl och ve berodde i denna stund, och han nedblickade med lugnt förakt på den öfverbeviste förrädaren, som darrande stod där inför sin domare. Men det skändliga missbruket af frälsarens heliga bild till ett mordvapen emot honom, som för Jesu Kristi rena evangeliska lära var beredd att uppoffra sitt lif, det syntes honom vara en så förskräcklig hädelse mot allt hvad han i lifvet ansåg heligt och dyrt, att hans köld i ögonblicket förbyttes till den våldsammaste vrede.
Hög och stor, som ett lejon i raseri, stod han framför den dödsbleke jesuiten, som icke förmådde uthärda hans ljungande blick.
- På knä! ropade konungen med dundrande stämma och stampade med foten i golfvet. så hårdt, att det ekade i palatsets väggar.
Jesuiten nedstörtade som slagen af blixten och kröp i dödsångest till konungens fötter, lik en giftig orm, som, tjusad af besvärjarens blick, vanmäktig krälar i stoftet vid den mäktiges fot.
- I huggormars afföda, fortfor konungen utom sig af vrede, huru länge menen I att den Allsmäktige skall tåla edert skändliga hån! Vid Gud, jag har sett mycket, jag har sett eder Antikrist och Rom, den babyloniska skökan, råda öfver världen med alla mörksens gärningar; jag har sett eder, munkar och jesuiter, förgifta de skrämda samveten med edra djäfvulska läror om mord och nidingsdåd utförda till himmelens ära; men ett dåd så svart som detta, en hädelse så skriande mot allt det heligaste i himmelen och på jorden har jag allt härtills ej kunnat föreställa mig. Jag har förlåtit eder allt; I hafven stämplat mot mitt lif vid Demmin och annorstädes, jag har icke hämnats; I hafven farit fram värre än turkar och hedningar mot de oskyldige lutheraner; hvarhelst I haft makten, där hafven I härjat och skändat deras kyrkor, bränt dem lefvande på edra kättarebål, drifvit dem bort från hus och hem, ja hvad mer är, I hafven med lock och pock sökt drifva dem bort från deras tro till eder afgudalära, som dyrkar gärningar och usla beläten i stället för lefvande Gud och hans enfödde son. Det allt har jag icke vedergällt på edra kloster och kyrkor och samveten, I hafven gått frie i eder tro, och ingen har därför krökt ett hår på edra hufvuden. Men nu ändtligen känner jag eder, I djäfvulens tjänare, Herren Gud har gifvit eder i min hand, jag skall förströ eder som agnar, jag skall tukta eder, I helgerånare, och förfölja eder till världens ända, så länge denna arm ännu förmår föra Herrens Guds svärd. I hafven härtills skådat mig skonsam och mild; välan, I skolen hädanefter skåda mig hård och förskräckelig, jag skall med Guds makt utrota eder och eder fördömda lära från jorden, och det skall blifva en dom och ett regemente sådant världen ännu icke hafver sett sedan Roms ändalykt.
Och konungen gick af och an öfver golfvet med häftiga steg, utan att med en blick bevärdiga den vid hans fötter liggande jesuiten eller den bäfvande Regina, som, stående åt sidan vid fönsternisehen, gömde ansiktet i sina händer. Oxenstjerna, alltid lugn och betänksam, fruktade af konungens häftighet något öfveriladt steg och sökte att afleda stormen.
- Täckes eders majestät, sade han, befalla löjtnant Bertel att föra denne munk i säkert förvar och låta krigsrätten statuera ett afskräckande exempel?
- Nåd, ers majestät! utropade vid dessa ord Regina, som för sin biktfader hyste en blind tillgifvenhet. - Nåd! Jag är den enda brottsliga. Det är jag som förmått honom till detta olyckliga steg; jag ensam förtjenar att straffas därför.
Vid denna ädla själfförsakelse for en skymt af hopp öfver jesuitens bleka drag, men han vågade ännu icke resa sig upp. Konungen hörde icke den bedjande. I stället vände sig hans vrede mot vakten.
- Löjtnant Bertel, sade han skarpt, ni har haft befälet öfver min lifvakt i natt; genom er försumlighet har denne skurk smugit sig in. Ni för honom genast i häkte och ansvarar med ert hufvud att han icke undkommer. Därefter går ni att intaga er plats i ledet. Ni är från detta ögonblick degraderad till soldat.
Bertel gjorde salut och svarade icke ett ord. Mer än förlusten af hans grad smärtade honom förlusten af hans herskares välvilja, så mycket mer som han med yttersta noggraunhet bevakat sin post. Huru jesuiten kommit in var honom en fullkomlig gåta. Emellertid hade denne omfattat konungens knän och bedt om nåd. Men förgäfves. Gustaf Adolf stötte honom tillbaka och han bortfördes tandagnisslande med hämnd i sitt hjärta.
Därefter vände sig konungen till den darrande flickan vid fönstret, fattade hennes hand och såg henne skarpt i ögonen.
- Min fröken, sade han strängt, det sägs att när mörkrets furste vill uträtta på jorden något rätt svart nidingsverk, utsänder han dit sina andar förklädda till ljusens änglar. Hvad vill ni väl att jag skall tro om er?
Fröken Regina hade nog mod att än en gång upplyfta sina ögon till den fruktansvärde.
- Jag har ingenting mera att säga. Döda mig, sire, men skona min biktfader! upprepade hon med fanatismens oryggliga beslutsamhet.
Konungen blickade henne mörkt i ögat, och den knappt kufvade vreden jäste ännu i hans bröst.
- Om er far, min fröken, varit en rättskaffens man, hade han lärt sin dotter att frukta Gud, ära konungen och tala sanning inför hvar man. Ni har velat omvända mig; jag skall i stället uppfostra er, ty ni tycks behöfva det. Gå, ni förblir min fånge tilldess ni lärt er sannfärdighet. Oxenstjerna, lefver hon icke ännu, den gamla stränga fru Märta på Korsholm?
- Jo, ers majestät.
- Hon skall få en pensionär att uppfostra. Vi första lägenhet skickas denna flicka till Finland. Fröken Regina aflägsnade sig stum och stolt.
- Ers majestät! sade Oxenstjerna, mildt förebrående.
